måndag, augusti 6, 2007

Polis och fyrverkerier

av Lotten Bergman den 6 augusti 2007

– Good evening, sir. May I see your driver’s license and registration, please?

Jag hoppas att ni alla nu darrar av spänning och nervositet.

Efter en cook out (grillfest à la pot luck, alltså knytkalas) med tre amerikanska familjer som hade sammanlagt fem barn, var vi sent igår på väg hem. Bilägaren körde sin truck lugnt och säkert med frun på passagerarplatsen och två fnittrande svenskor i baksätet och han hade faktiskt inte druckit mer än en öl. Plötsligt hörde vi tut-tut (eller snarare oiii-oiii) och såg blinkande lampor i amerikanska flaggans färger. Vi hade kört för fort.

– Now listen, you were going 71 in a 55 area.

(Det motsvarar ungefär 115 på en 90-väg.) Bilföraren blev nervös och kunde inte hitta sina bilregistreringspapper, hans hustru blev nervös och rotade genom alla fack och utrymmen (fyra fack i taket, fem mellan sätena, ett handskfack och ett otal fickor i dörren). Bästisgrannen blev bara nervös för att jag skulle orsaka ett uppträde och med kamera och en miljard frågor skulle bli anhållen för spridande av antiamerikansk information.

– Du tar inte upp kameran! Stäng av kameran! Ssscchhh, ställ inga frågor, Sätt kameran i knät! Tyyyst! väste hon.
– Men jag kan ta i smyg, kolla, blixten är avstängd, sa jag. Kolla – ingen märker något, jag måste fråga om polisen verkligen kör omkring alldeles ensam här på bonnvischan, vad händer om han möter en galen hillbilly med gevär i knät och jag måste få veta vad som krävs för att han ska få skjuta någon, och jag skulle så gärna vilja följa med in i hans bil och kolla på hans dator, kan han se att bilföraren är en snäll och skötsam människa som till och med har varit in the navy? Kan han det?

I smyg tog jag fem helt svarta bilder om jag måste be någon från CSI undersöka, förstora och pixellera. Den enda tittbara är den ovan. (Felåt, alla.) Böterna uppgick till $68, vilket väl motsvarar fem-sex glas vin på en restaurang. Och inga frågor fick jag ställa. Skrrrnfff.

Grillningen tidigare under kvällen ägde rum på en ”farm” strax utanför Le Mars. Paret som äger gården är över 65 år, men fortfarande i full gång. Ägorna var så obegripligt stora att jag faktiskt glömde bort alla siffror, men runt 400 acres (1,6 kvadratkilometer) med majs och sojabönor visades upp. Hurdå? Jo, genom att jag kördes runt på en four wheeler utan fönster, bara med kaross, liksom.

– Jomen det här är ju precis som en jeep i M*A*S*H, jag är Hawkeye! sa jag. (Han fick vara Hot Lips.)

Jag lärde mig att trådarna som omsluter majskolvarna innanför bladen går från varje majskorn och blev förevisad exakt hur pollineringen går till. Man växelbrukar så att fälten ena året har majs, nästa året har sojabönor. Man granskar grannarnas majsfält och blir avundsjuk och fundersam om det går bättre för dem, man blir bekymrad om det inte regnar – och naturligtvis bad vi bordsbön och tackade för gårdagens regn. Apropå bordsbön …

Majskolvar i mängder rullades in i smörpapper med (tadaaaa) smör, och åts med händerna och tänderna. Min korv var en bratwurst med rå lök, senap, ketchup och majonnäs (syns inte) och den lilla skålen med chips var en portionsförpackning med sådana där formgjutna chips som jag inte kommer på namnet på. (Pringles!) Tallrikarna är av frigolit och slängs. Den som åt mest åt sju majskolvar och en korv samt tre hamburgare.

Men dagen var inte slut än. I den gamla ladan hade bonden inrett med partybord, med fiskdamm, med scen, med blinkande lampor, med högtalaranläggning och rockmusik samt HERREJÄÄÄVLAR:
En basketkorg! I ladan! På andra våningen! Jag sköt till svetten dröp och alla tyckte att jag var läbbig. Då tog bonden mig i handen och sade att han hade en överraskning. ”Kom ner med mig i källaren” tror jag att han sade, medan han öppnade en dörr som ledde ner från köket. Burr. Jag sade snabbt att Bästisgrannen nog skulle gå först eftersom det ju var en sådan där kidnappare/mördarekällare. Så det gjorde hon:

Ni ser? Vem kommer levande upp från detta?

Ok. Bonden villa bara visa oss två lådor med leksaker och faktiskt ge oss lite till våra barn. Vi valde de plattaste, lättaste, minsta sakerna vi kunde hitta (se gårdagens inlägg, vi har lite problem med packningen) medan mina ögon sprang i förväg till väggen bakom bonden.

Det äldsta geväret var hans pappas, från 1901. Han tog ner dem och visade hur man laddade med ett hål i kolven och en pinne och berättade hur praktiskt det var för cowboysarna med en viss sväng i kolven eftersom det då inte trillade av sadeln när man red fort.

Därefter var det dags för rester från 4 juli: gamla fyrverkerier. I ett sammelsurium av barn med smällare och karlar med smällare och män med fyrverkerier i händerna och tändstickor och tomtebloss om vartannat, lade jag märke till en intressant behållare strax bakom våra värdar (se bilden). När en av männen höll i en jättestor fyrverkeribomb som blev galen och började sprätta och spruta åt alla håll och på barnen och publiken, sade fyrverkerimannen indignerat:

– Well that one really sucked.

Jag hade sagt något i stil med:

– Men herreguuud i himlen vad rädd jag blev, hjälp, jag tror jag kissade på mig, är ni ok alla, och baaaaarnen, hur gick det med baaaaaaaaarnen?

Men nu till dagens uppfinning: den diskmedelsbesparande vällingflaskan!

Man köper färdigblandad välling. Man tar
fram en mjuk engångsbehållare som är en plastpåse med hård ring på toppen. Man tar sedan en vällingflaska utan botten och bara sätter påsen i den och häller i vällingen. Sugtutte på och – hurra – en nappflaska med slängbar vällingpåse så att endast sugtutten behöver diskas!

Gissa om jag svalde mina associationer och ord samt ekivoka, högst olämpliga skämt.

{ 20 kommentarer }