lördag, augusti 4, 2007

Tävlingar på Plymouth County Fair i Le Mars, Iowa

av Lotten Bergman den 4 augusti 2007

När jag var fjorton år gick vi i Luleå på höstkanten på Barnens dag, där det fanns karuseller och lotterier, där The Boppers och Kal P Dal spelade och alla var jättejättefulla. Nu har vi varit på en amerikansk motsvarighet, som var liiiiiite större. Och lantligare.

Hit åker man för att ställa ut och tävla med sina allra finaste djur. Förmodligen är de alla tvättade i the pet wash och klippta med speciella getklippare och fårrakhyvlar och sedan friserade med grismousse och tuppspray.

Den allra finaste geten med alla sina priser.

Jag har frågat runt och fått mig förklarat att bl.a. djurens hållning, muskelgrupper, tänder och klippning avgör vilket djur som är finast. Många testar genom att klippa pudelklippning på fåren och sätta rosetter runt halsen på kossorna, men det är ändå djurets allmänna fysik som bestämmer vem som vinner.

– Nejnej, min frisyr, jag är ju nyduschad!
– Förlåt, oj, jag visste inte att du sov där.

När tävlingen är avgjord och alla vinnare i alla klasser är utsedda, får djuren inte komma hem till bondgården igen eftersom de kan ha dragit på sig mystiska sjukdomar på marknaden. Då ställer de till en stor auktion och säljer rubbet för att helt onostalgiskt sedan få dem slaktade och tillagade med sås och potatis.

Några av djuren är väldigt påklädda trots den 35-gradiga värmen, men ska man vara fin får man lida pin.

– Bäääääää bäääähäää bää bää bääää! (Översättning: Det här är ju urlöjligt, ska jag som är ett får vara klädd i vad som på engelska heter sköldpaddskrage – ’turtleneck’?)

Denna gris snarkade och smackade i sömnen precis som min djefla man.

Som den allergiker jag ju är, tassade jag omkring med armarna i kors, och försökte att inte få omkringflygande djurmjäll i ögonen. En man frågade mig skrattade om jag var rädd för djuren, och när jag förklarade att jag är löjligt allergisk, skakade han bara på huvudet och sade att det inte finns en människa i världen som kan vara allergisk mot dessa rena djur. Pfah, sa jag och försökte motbevisa honom. (Med ett helt misslyckat resultat. Kanske är jag botad?)

Dessa gurkor planerar att dra sig tillbaka nu när de är på toppen.

Även grönsaker, frukt, kakor, bullar, tårtor och pizza får pris. Allt bedöms: lukt, smak, utseende, receptutskrift och uppläggning och man kan få pris i tre olika klasser, beroende på hur gammal man är. (Juniorer 7-10 år, seniorer 11-13 år och intermediate 14 år och uppåt.) De få gånger jag tävlade i något när jag var liten, bröt jag ihop i en liten snyftande hög om jag inte vann. Jag kanske hade behövt tävla mer för att vänja mig vid motgångar?

Bästisgrannen köpte en liten iste. Den minsta storleken. Den stora var dubbelt så stor.

Jag åt en liten ’funnel cake’, som är kakdeg som spritsas ut i frityrolja och sedan smyckas med florsocker.

På marknaden fanns även en gudfruktig familj med fyra barn som på en stor scen sjöng countrymusik för oss och bad om en bön för mellandottern som precis hade genomgått en tonsill-operation. Jag ville gå upp på scenen och fråga om detta möjligen skulle kunna motsvara att få halsmandlarna bortopererade, men mitt sällskap stoppade mig.

Det fanns också traktorer och jordbruksmaskiner, verktyg, monstertruckar och hur mycket mat och dryck som helst. För att inte tala om muskulösa jeans- och kepsmän i rutiga skjortor.

Kolla jättesågen som uppochnervänd vilar på stocken till vänster.

Plötsligt befann vi oss i en All American Lumberjack Show. Två ganska unga killar tävlade i att såga av stockar med motorsågar, med jättesågar och med ännu större sågar och publiken satt och tjoade och hejade medan en man i cowboyhatt kommenterade deras teknik i en vääähäääldigt högljudd högtalare.

Får-rodeo. Den lilla killen i jeansshorts assisterade och tröstade alla avkastade barn.

Dagens höjdpunkt var tydligen ”the mutton busting”, som är en rodeo med barn som tävlar om att så länge som möjligt hålla sig fast på skenande får. De hade alla tränat hela året och togs omhand av en massa cowboys. Med cykelhjälm på sig blev barnen (4–7 år) upplyfta på fåren. De klämmde ihop benen och höll hårt i fårpälsen. Den som vann höll sig kvar i sju sekunder.

– Men vill de verkligen göra detta, barnen gråter ju när de faller av och blir trampade! sa jag.
– Klart de vill, de kan ju vinna! var det enkla svaret.
– Fåren då? Mår de bra av detta? Kolla, alla 30 har ju ställt sig i det där hörnet!
– Pah, de är får. Får är dumma, förklarade närmaste bonde. Vet du varför de står och tittar in i det där hörnet?
– Ja … skäms de?
– Det är ett hörn! They go: ’Yahoo, a corner, I wanna stand in a corner!’, that’s it. Now please concentrate on which kid is winning!

Inte för inte är USA en nation med många OS-medaljer.

(Pssst. Igår spelade vi basket. En mot en. Jag vann mot alla. Tänkte bara tala om det.)

{ 17 kommentarer }