Jag har så svårt att hålla mig kort. Nu sätter jag helt frivilligt en tvångströja av fotografier på mig. De ska ju tala av sig själva, bilderna.
Skrffffnffrblllrr!
Får. Inte Skriva. Sssssccchhh.
Frukost i sängen. Lite överskattat nöje, man får sota för det med smulor i trosorna och en oläst morgontidning.
– Jag måste ha vatten i gula muggen med mig för jag blir så törstig av att cykla och om jag spiller så spiller jag ju i den vita skålen! Kan du springa bredvid mig med den?
Men hjälp. Jag har fått stränga order att nypa av vissna blommor och blad, men vad gör man om alla blad är vissna? Stackars bladen mår inte bra. (Dubbelhjälp: sedan när bryr jag mig om trädgårdsväxter? Min hjärna har nog invaderats av en alien. Eller brunnit upp.)
Jag skulle bara lyfta upp det svindyra paketet med knäckebröd. Handen slant. Plötsligt låg allt på en annan kvinnas fötter.
– Ursäkta. Förlåt. Får jag ta en bild?
Tolvåringen lagar mat till sina fyra syskon. Själv vill hon ha sushi, thai eller pesto.
Och så säger de att alla ungdomar klär sig likadant.
På bio. Jag är med i förgrunden, resten av publiken är med som osaliga andar. Det hela är mycket konstnärligt.
Skor på tork. Så väldigt opraktiskt.
Uppdatering: Pernilla har i kommentarerna en helt annan tolkning och jag står här i min tvångströja, gapande och stum inför min obildning.
