Nia mig inte!

av Lotten Bergman den 18 april 2007

För tusen år sedan (1982) lärde jag känna ett gäng grabbar från Bromma. En av dem – vi kan kalla honom Hasse – såg till att jag mötte hans lumparkompis som numera går under namnet Min Djefla Man. End of story?

Nej. Med ojämna mellanrum blir jag bjuden på grabbarnas herrmiddagar. En sådan dag var igår. En och annan grå tinning, en och annan dubbelhaka, ett och annat prat om 37 utlandsresor per år kan höras, men annars är de som förr. Fast nog påminner de lite om en äldre generation?

– Jaaadu. Hur är det nuförtiden? Är det inte på tiden att du köper båt? säger en grabb.
– Nejdu, jag tror inte det … faktiskt, svarar den tilltalade grabben.
– Jahadu, är det så illa? beklagar den frågande grabben.

Jag älskar dessa grabbar. Ok, numera är de distingerade grabbar. Och jag har så fruktansvärt kul med dem.

Restaurangen vi var på heter något med Konsum på Alviksvägen. Att ölen redan innan vi satte oss höll på att ta slut var visserligen lite annorlunda, men det kan man väl stå ut med? Jag pratade med personalen:

– Hur mycket öl har ni kvar då?
– Femton liter i tappen.
– Oj. Vi är ju åtta. Ölen kommer att ta slut! Panik!
– Ja. Då finns det flasköl.
– Ok. Och vi får förstås finölen till fulölspris?
– Nej. Det som står på menyn gäller. Det är ändå väldigt liten skillnad.
– Jasså, men så större anledning att låta udda vara jämnt då?
– Va?

Det måste vara frustrerande att servera mig. Den unge servitören var inte mer än 20, going on 23 möjligtvis.

– Här är Er Key West lemon pie.
– Nä vad tusan, måste jag dela med de andra?
– Va?
– Du sa ”er” paj.
– Jamen jag säger Ni till alla äldr… eh, alla.
– Men ok, jag vill tilltalas med du, jag vill inte bli niad, jag tycker bara att det känns avståndstagande och konstigt eftersom jag fortfarande tror att jag är 19 år, kolla, jag har ju till och med hoodiekostymen på mig!
– Va?

Jag skojar inte, jag vill verkligen inte bli niad, jag begriper mig inte på Ni, Er eller ens Du och Dig eller Din med versala D:n. Och detta är inte en klassfråga, det är bara fakta. Jag vill inte bli niad. Så här är det. (Jag citerar mig själv nu, detta brukar jag berätta.)

Bror Rexed var 1967 chef för Socialstyrelsen. Han sägs vara den som satte igång du-reformen. Om den får man tycka vad man vill, politisk eller inte, demokratisk eller inte. Det spelar för mig ingen roll. Men det nias numera alldeles förskräckligt. Särskilt när folk har varit på kurs, där de obegripligt nog lär sig att nia ”av respekt för kunderna”. (Trams, de vill bara sälja, de har ingen respekt. Basta.)

De som blir niade kan reagera på olika sätt. Här är några som jag kan komma på:

1) Gud så trrrevligt! Helt på sin plats! Respekt!
2) Dra ända in i baljan, vem pratar människan med?
3) Skit, tror h*n att jag är en gammal kärring?
4) Suck. Jag som trodde att h*n tyckte om mig. Suck.
5) Äntligen! I min ålder bör man nias.

För mig känns det alltid som ett avståndstagande – kanske av den enkla anledningen att jag inte är van vid niandet. Vad tycker ni? (Johodå, i plural får man nia med liten bokstav.)

Tillbaka till herrmiddagen nu. Besöket slutade med att jag – som ju var tvungen att passa ett tåg och sprinta iväg tidigare – inte fick betala min del av notan om jag inte betalade med kontanter. En OK/Q8-check, en 25-kronorsrabatt på Ica, 5 % på Coop samt 127 kronor kunde jag skrapa ihop. Detta tog de inte emot.

– Det här är en restaurang. Det är inget konstigt med det. Så här är det i Sverige. Du kan ju gå till bankomaten 50 meter bort och ta ut pengar, sa servitören.
– Eh, 50 meter … sa jag och sneglade på klockan och bedömde chanser, risker och tunnelbanetider.
– Ja. Det är fem gånger tio meter, snoppade servitören av mig, a-r-t-i-k-u-l-e-r-a-n-d-e.

Då stegade jag fram till en servitris som verkade ha huvudet på skaft. Naturligtvis gick det alldeles utmärkt att betala min del med kort och naturligtvis och naturligtvis och naturligtvis och inga problem och vips, var jag 350 kronor fattigare. (Utan kvitto.)

En av de numera distingerade för 24 år sedan. Det han har i pannan är 3-d-glasögon som SVT delade ut när de skulle sända tredimensionella filmer.

—————-
Kuriosa: Ni-reformen hette det som ägde rum 1875. Då skulle man i Sverige sluta använda titlar när man pratade med dem som var överordnade. Man sade alltså inte ”Friherrinnan har smutsiga skor” utan istället ”Ni har smutsiga dojjor”.

{ 50 kommentarer… läs dem nedan ellerlägg till en }

Persilja april 18, 2007 kl. 07:17

Det är inte ofta jag blir sur; nåja, det kanske jag blir men detta är en av de gånger jag blir riktigt SUUUUUR. Hatar svamlet att unga människor ska säga Ni till mig på affärer. Det är så j-la lööööööjligt. Jag blir kränkt!!! Tillbakagång till nåt dåligt. Varför?????

Kicki april 18, 2007 kl. 07:39

Ringde dig igår och Femtonåringen svarade att du var i Stockholm. På frågan om du jobbade svarade han:

- Ehh, öhh…. du kanske kan få tag på henne på mobilen.

Klick.

Fick jag inte. Tur var väl det, med den dumma fråga jag hade.

Lotten april 18, 2007 kl. 07:46

Inga frågor är dumma, VBK-Kicki. (Klar överdrift, men så säger man ju.)

Här har du en bra fråga: Vad heter policy i plural?

Persilja: Hemma hos oss har vi kränkt-bingo. När någon läser eller hör ordet ”kränkt”, vinner den som först vrålar BINGO!

(Nu vann jag.)

stina april 18, 2007 kl. 08:23

Usch, jag vill inte heller bli niad. Dessutom tvärvägrar jag att nia andra. Jag reagerar som tvåan och undrar vem fan de pratar med. ”Vadå, är jag flera?”

Policys? Policyr?

bengt april 18, 2007 kl. 08:43

Fast…
Om en person vill Nia så måste hon/han få göra det. Det kan ju finnas en anledning. Exempelvis att personen känner det viktigt att skilja på du-sfären och ni-sfären.
Låt den som Niar fortsätta, varför slösa energi på en sådan liten fråga egentligen. Vad spelar det för roll?

Ica april 18, 2007 kl. 08:46

Stackars stackars servitören! Måste du vara så hemsk mot de små liven? Han ville ju vara trevlig och bråka om öl Lotten. När de 15 literna väl var slut skulle du ändå inte märkt skillnad, inte notan heller.

Och öpp öpp öpp, vaddå för tusen år sedan 1982. Jag är för bövelen född då och ICKE tusen år gammal. Detta får Ni allt se över. Mohahaha
Kul att man får kqxigt som wv.Me in a nötskal.

Ica april 18, 2007 kl. 08:47

Och policy i plural fick jag i måndags till policity. Får man skylla på feberångor?

Översättarhelena april 18, 2007 kl. 08:52

På nåt sätt känner jag igen den där situationen när du måste passa ett tåg och försöker hinna betala innan du sprintar iväg …
Fast nu är du ju utan kryckor (eller?) så då går det väl som en dans!

Lotten april 18, 2007 kl. 09:34

Ooooh, nu bränner det till, kanske kan vi få till en het diskussion här!

Bengt: Jag vill inte bli niad för att jag vill inte bli niad. (Ett s.k. bafatt-svar.)

Vad är du-sfären och ni-sfären? Du-sfären är kanske sådana man känner och därför är snäll mot, medan ni-sfären är sådana man inte känner, och därför kan vara otrevlig mot?

(Hu, nu blir jag sådär raljerande igen.)

Men om man samtidigt säger ”Ni” och är otrevlig, vad betyder då ”Ni”? Respekt?

Policy betyder förresten ”grundprinciper” och ska helst inte användas i pluralform. Häpp!

C april 18, 2007 kl. 09:34

Jag Niar bara på tyska och till viss missrikttad del Italienska. Jo, och på svenska om tanten jag talar till är en sur bittertant över 75 och då gör jag det bara för att vara riktigt irriterande.

Om jag blir niad själv bryr jag mig inte eller tänker inte på det, jag är så självcentrerad…

aequinoxia april 18, 2007 kl. 09:45

Dureformen kände jag till, men faktiskt inte nireformen. Tack, Lotten.

När jag började läsa franska sa min paranta lärarinna åt oss att vi skulle nia alla utom små barn. Så det gjorde jag.

Sen började jag bli stammis på några olika Parisrestauranger. En stor (på alla håll) och ståtlig innehavare duade mig, och trodde att jag skulle fatta vinken. Nej. Efter ett tag böjde han sig ner, spände ögonen i mig, och sa ”si tu me vouvois encore une fois, je vais te claquer”. Någon örfil ville jag ju inte vara med om, så då skärpte jag mig.

I dag duar jag alla på svenska, och de flesta på franska.

Studiomannen april 18, 2007 kl. 09:48

Jag läxar upp niarna direkt så de lär sig (säg efter mig: ”du”), men vad gäller hans oförskämdheter efter det så skulle du nog sagt att det nog inte var vanligt med dricks i hans fall.

Ica april 18, 2007 kl. 10:50

översättarhelena- men denna gången hade hon inte med nån assistent som höll reda på hennes kryckor, biljetter, var hon lagt plånboken och om hon ens hade datorn med sig. Så det går nog på jämt ut.

Amourråttan april 18, 2007 kl. 11:30

I Öknen hade vi en portvakt som pratade franska för han kom från Mali. Hemskt bra; vi hade honom som tolk, för vår arabiska blev aldrig nåt vidare. Svårt språk, arabiska! Nå, denne unge man från Mali duade mej. ”Säj till din man att bilen är tvättad nu” hojtade han i porttelefonen. Jag rodnade våldsamt varje gång. På min tid var det bara sina älskare man duade på franska.

cruella april 18, 2007 kl. 11:55

Jag vous:ar på franska (”voar” på svenska) och det faller sig konstigt nog alldeles naturligt. Fast till syrrans kompisar säger jag tu/du hur lätt som helst. Där är du- och ni-sfären fullkomligt självklara begrepp, men något sådant existerar liksom inte riktigt i Sverige, och det nya niandet är ju faktiskt liksom tvärtom mot det gamla… jaja.

Engelskan är ändå fiffigast!!

erika april 18, 2007 kl. 12:32

Ica: Du och jag kanske kan starta tusenårsklubben? F.ö. blir jag sällan niad. Har däremot fått frågan ”har du mamma eller pappa hemma?” när jag svarat i min egen telefon i min egen lägenhet i 22 års ålder. Det Ni! :)

Lotten april 18, 2007 kl. 13:32

Je comprand, je måste parlez franska pour uppskatta le ”vouserandet”.

För övrigt måste ju Amourråttan berätta mer om sina franska älskare!

I morgon är det bloggträff i Stockholm igen, så alla ni som vill se mig — med eller utan kryckor — som Askungen springa iväg hals över huvud innan jag förvandlas till en pumpa, ska anlända till Söders Hjärta ca 22.25, för det är då jag rusar. (Sitter stilla gör vi från 18.00.)

salt april 18, 2007 kl. 13:41

Härom dagen drabbades jag av du/ni-vånda. Jag såg en skruttgammal tant på busshållplatsen och ville veta om jag missat bussen.
Jag bestämde mej för att vara rebellisk och dua henne.
- Har du sett om nian har gått? Frågade jag högt och tydligt och hon svarade ”jaa, jaa” med nåt nervöst i blicken. Kunde jag lita på att hon hört mej alls?
Naturligtvis dök bussen upp exakt då och jag övergav den förvirrade damen åt sitt öde.

cruella april 18, 2007 kl. 14:47

Bloggträff ack ack ack. Jag befarar både arbete OCH en annan rolighet men jag har planer på att krumelura riktigt fort, sen bloggträffa en liten stund och sen dyka upp på det andra stället och påstå att jag just slutat jobba stackars jag. Kan man göra så eller är man bara ryggradslös?

den blyga april 18, 2007 kl. 15:27

Idag kommer jag att hävda EN AVVIKANDE åsikt!
Enligt danskarna är vi barbarerna i öst!
Vi är icke ”danned”.
(De säger fortfarande ”di”
Engelskans you är ju I PRAKTIKEN inte ett Du, åtminstone inte på 50-talet när jag var au pair – de sa YOU, men Mrs NN till sina grannar sedan 20 år etc…
Jag var ju ”mitt i smeten” när Rexeds reform påstoppades först i landet på sjukhusen.
Det hade till följd att folk inte lärde sig varandras namn, förut var man tvungen att hålla reda på om det var syster Britt, Ann, eller syster Gunilla…
Man sa bara Du. När man ringde till en avdelning svarade man med förnamn – OCH blev väldigt KRÄNKT när man envisades med att vilja ha reda på om man talade med en sjuksköterska, ett sjukvårdsbiträde eller en läkare.
(Det finns faktiskt något som heter medicinalförfattningar – särskilt inom psykvården!)
Jag har inget EMOT att dua/eller bil duad
MEN (TONY i Let´s dance)
Duande skall inte skymma behovet av ett HÖVLIGT (som vid HOVEN) bemötande mellan människor på olika sociala estrader!

Jag gillar inte när man ringer upp en myndighet eller bank och de bara presenterar sig med förnamn – och blir sura om man kräver att få reda på deras EFTERNAMN!

Jag läste 1972 Peter-Paul Heinemans ”Boken om mobbning”
I första kapitlet dryftar han just behovet av en hövlighetskod
”När Sverige i forntiden var befolkat av kringströvande flockar och en stenåldersman råkade möta en annan av en slump, var man tvungen att ha ett beteende så att de inte omedelbart måste slå ihjäl varandra”
Det kallas civilisation!

Sedan – för att vara lite infam – det är NI födda på 60-talet som blandar ihop det – Jag kallades Ni redan när jag var 20!

Matildas fikarum april 18, 2007 kl. 15:30

Varför har niandet införts igen? Så krångligt det skulle kunna bli.

Om jag tar jobb som reseledare för ett gäng 70-taggare och ska fösa dem fram och tillbaka, hur blir det då?

”Nu ska Ni gå ut genom grinden.”
”Nej inte alla ni! Bara Ni.”
”Kan ni vänta lite nu.”
”Nej, inte Ni, Ni ska gå, jag menar alla ni!”

jovanna april 18, 2007 kl. 16:04

Jag är en ond (eller kanske bara ung) människa som niar folk. Men endast med gemener. Jag Hatar Versaler Mitt i Meningar.Och endast på jobbet. Jag som varken varit med om du- eller ni-reformer tycker helt enkelt att ni låter lite tjusigare. Men kanske är det dags för en vi-reform istället: Vill vi ha en påse?

ab april 18, 2007 kl. 16:43

Jag är tjugo år äldre än distingerade Lotten och vill inte heller bli niad. Det var regel en gång i tiden, men nu blir det bara konstigt.

På Farmors norska ålderdomshem löste de saken så här: De sa du och fru Bryn! ”Hej, fru Bryn, vill du ha frukost?” Rätt klämmigt.

Bloggblad april 18, 2007 kl. 17:42

Jag brukar tala om för dessa niande ungdomar att jag var med och kämpade för du-reformen. Och att de gärna får dua mig.

1968 fick vi tillåtelse att säga du till våra lärare. Det var STORT.
Och att ”ni” är en tillbakagång i utvecklingen.

Undrar just om vi också ska ta tillbaka ceremonin att spotta varann i ansiktet som farsan kallade det när han la bort titlarna med nån.

Bim april 18, 2007 kl. 18:35

Håller verkligen med dig! Avskyr verkligen när folk NIAR!

Ica april 18, 2007 kl. 19:03

Erika- det kan vi göra, och samtidigt starta en klubb för oss med extremt snygga namn. :)

lotta april 18, 2007 kl. 20:02

Jag blir också arg av niande, på svenska. på franska funkar det (fast min första au-pairtid var svår, jag försökte nia mina ”föräldrar”, men var förfärligt inkonsekvent tills pappan (Olivier) i familjen en dag berättade att jag skulle dua honom och hans fru och alla deras kompisar (annars kände de sig urgamla), men nia farmor etc. Och Oliviers syster, som var lite fin i kanten.
Jag har haft problem i Sverige också, när jag stod i affär i Båstad om sommaren och det vimlade av damer som helst skulle vilja bli titulerade friherrinnan. men jag försökte dua, fast ibland fick jag isande blickar. Och då var jag förstås glad att jag duat just den tanten!

Lotta april 18, 2007 kl. 20:08

Förresten – jag tycker också att det är irriterande att:
1) man i engelska böcker översätta till svenska skiljer på du och ni – ibland är det kanske relevant (i ”sir-sitautioner”), men oftast tycker jag att det är konstigt. Kanske någin av er andra språkkuniiga kan förklara?
2) att i likaledes översatta barnböcker kallas vuxna för ”herr Gris” och ”fru Andersson”. Det förvirrade mig på min tid, och mina barn nu. Jag har aldrig kallat en vuxen varken för herr eller farbror och mina barn duar självklart sina kompisars föräldrar och kallar dem Sofia (eller vad som nu passar). Förklaring?

Moster Mjölgumpa april 18, 2007 kl. 20:18

Visst ja, så där såg glasögonen ut. Hade man inte sådana när man tittade på Tv-piraterna där det var en rälig gubbe som hette Max Mortimer Malling?

Agneta april 18, 2007 kl. 21:16

Och jag som hade tänkt svara grundprinciper på policyfrågan …

Du-reformen hade klara fördelar, kanske mest därför att ni-tilltalet i många sammanhang hade eller kunde ha en nedsättande undermening. Franska vous-andet och tyska Sie-andet är mycket mer konsekvent än vad svenska niandet var före du-reformen. Är man uppvuxen före du-reformen har man i allmänhet lite svårt för det niande som dagens unga använder. Det blir lätt en sorts missriktad artighet i gamla öron. Lotten sällar sig tydligen till den skaran!

Efter ett sommarlovs lantvistelse på femtiotalet då jag vuxit till lång fjortonåring, blev jag om hösten i stadens mjölkaffären plötsligt tilltalad med ”Fröken + efternamn” i stället för Agneta som de alltid sagt innan. Det kändes alldeles förskräckligt!

För övrigt var det mycket vanligt att tilltal undveks: ”Är det till att vara ledig från skolan”, kunde närmsta infödda grannne på landet säga om vi dök upp där på något konstig tid.

Tant och farbror benämde man alla vuxna med i min barndom. Tanter och farbröder i bekantskapskretsen kallades tant eller farbror + förnamn. De man inte kände så väl var tant eller farbror + efternamn. De man inte kände alls var rätt och slätt tant eller farbror. Släktingar som mostrar, fastrar etc. kallades alltid med släktbegreppet + förnamn. När jag själv var vuxen och någon av mina sju mostrar ville att jag skulle kalla dem för bara förnamn klarade jag svårligen av det. Än i dag tänker jag på dem med epitetet moster framför.

Ett inte ovanligt språkligt tilltal av barn kunde låta så här: Kan tant säga mig hur mycket tants klocka är?

Under hela min gymnasietid kallades vi flickor i klassen för förnamn utan tilltalsord. ”Agneta, skulle Agneta vilja förklara … ”. Pojkarna kallades däremot för enbart efternamn. ”Kan Lindquist redogöra för … ”.

Så sent som på sjuttio- och åttiotalet hade en av våra söner en bästis (född -69) som aldrig sade du till sina föräldrar, ”Mor, skulle mor vilja hjälpa mig … ” och inte heller till mig eller min man. Han använde enbart våra förnamn på samma sätt.

Det tar säkert ett antal decennier till innan det har utkristalliserats ett svenskt tilltalssätt som det råder konsensus om.

Numera har i alla fall tilltal som Mamsell och junker eller hövlighetsfraser som »Edhers welborna manhaftigheter och fromheter« försvunnit ur vårt vardagligt tal.

ab april 18, 2007 kl. 21:29

Agneta: Många av mina jämnåriga sa inte du till sina föräldrar. När jag gifte mig chockade jag hela den nya släkten genom att dua min åldriga svärmor. Svärmor reagerade dock inte, trots att hon var lite småsnobbig i andra avseenden.

Hoppas det blir konsensus igen, som det har varit efter dureformen. I min barndom var tilltal ett veritabelt minfält, och inte blev det bättre av att ingen talade ur skägget och sa vad hur de ville ha det. Blickar och tankeläsning gällde!

Vad jag också efterlyser är någon sorts vardagshövlighet mellan folk.

Agneta april 18, 2007 kl. 21:34

Tillägg: Då jag gick i första ring var det en av klassens gossar som råkade tilltala vår fransklärare med ‘ni’. Denne blev då mycket uppbragt och sa skarpt ifrån till den ohövlige: ”Lektor Sxxxxxxx, om jag får be!”

Ingela april 18, 2007 kl. 22:00

Här uppe hos oss finns det inga med adelstitlar som förväntar sej att bli niade. Trots det börjar niandet dyka upp här också, tyvärr tycker jag.

Jag tror oftast att det står någon bakom mej som expediten i butiken (där detta oftast händer) tror att jag är i sällskap med.

Ett ställe där det nias frenetiskt är i det danska sängklädsvaruhuset på J, alltså inte i någon ”fina butiken”. Känns lite fånigt när man står där med famnen full av plastbackar att ha i förrådet eller någon annan lyxartikel…Undrar om det är ett påbud från högre instans?

bengt april 18, 2007 kl. 22:16

Jättemånga intressanta kommentarer till Lottens text. Måste jag säga.

IT-mamman april 18, 2007 kl. 22:21

33 reflektioner före mig! Och Persilja var först! Shit!
Jag tillhör dem som har niat folk i affären:
”Vill ni ha en påse?”
Fast då var jag 15 år och oerfaren. En blev sur och jag slutade genast med ofoget!

Cecilia N april 18, 2007 kl. 22:27

Jag är ganska fascinerad att det är Lotten som går på herrmiddagar och inte den djefla mannen.

Emanicipation?

Varför kan förresten inga bloggträffar ske ännu längre norrut? Jag vill ju också vara med.
(Enda bloggträffar jag har här är stickcafét. Inget fel med stickcafé, men ni är ju många som inte skulle komma på ett sånt.)

3D-glasögonen kommer jag också ihåg.

Kommer ni ihåg den där tv-serien som sändes samtidigt i svt1 och svt2? Samma scen samtidigt, fast ur olika personers vinklar.
*På tal om tv-innovationer.*

Lotten april 18, 2007 kl. 22:51

Jag håller med Bengt, det här är verkligen intressant!

Agneta, Den blyga och AB satte fingret på pudelns kärna med ”missriktad artighet”, önskan om ”vardagshövlighet mellan folk” och ”behovet av ett hövligt bemötande”.

Servitören behandlade mig som en slusk (kul syftning, vad jag menade var ”som om jag var en slusk”), men visade mig respekt genom att säga Ni?

Nej, det går inte ihop.

En annan scen:

En kassörska i en mataffär plipp-plippar mina varor som komma åkande på bandet. Hon tuggar tuggummi som Lena Nyman och tittar ibland i taket, ibland ut genom dörren och ibland på kunderna bakom mig. Om pip-maskinen inte godkänner en vara säger hon ”amen jäla skitmaskin” och så himlar hon med ögonen. När alla mina varor är färdigblippade fäster hon blicken på kassaapparaten och säger smackande.

- Ska Ni ha en påse ‘rå?

Respect, man …

Lotten april 18, 2007 kl. 22:59

Cecilia N: Jag är lika fascinerad som du. Jag är på herrmiddagarna alltså den kvinnliga fägringen som räknas som en man. Tallihoo!

Moster Mjölgumpa: Den räliga gubben Max Mortimer Malling spelades av Mikael Segerström. Och sedan minns jag inget mer.

aequinoxia april 19, 2007 kl. 07:28

Lotta: Jag har order ”uppifrån” att när någon använder någon annans förnamn ska ”you” översättas med ”du”, och när någon säger ”mrs xx” översätts ”you” med ”ni”. Titlar ska aldrig översättas. Mr King, således, och aldrig fru Andersson. Men olika personer och företag har säkert olika policy (blev det rätt, Lotten? ;-) ).

Ökenråttan april 19, 2007 kl. 09:01

I min vilda ungdom niades jag av min gynekolog! Och det var inte något konstigt, på den tiden.

”Ni ska inte tro att det är så lätt att bli gravid” sa hon strängt till mej, där jag låg där men benen, ja ni vet, och hade varit gift i 8 år men frivilligt ännu inte hade några barn, utan tänkte vänta.

Ingela april 19, 2007 kl. 09:43

Ett vänligt tonfall och en blick som möter min är mycket bättre än påbjudet fjäsk.

Bloggblad april 19, 2007 kl. 13:04

Mina föräldrar niade sina föräldrar. Och mormor tilltalade folk i tredje person: Vill han ha lite kaffe? Han kan sätta sig i soffan.
Det tyckte jag var urtufft när jag var liten. Själv vågade jag inte säga du till mormor förrän jag var tonåring. Hon brydde sig inte… och som jag slitit sen barnsben med att komma ihåg att mormora henne…

Lotten april 19, 2007 kl. 13:19

Jag fick inte heller dua min mormor (1902-1991). Mamma duade naturligtvis inte heller henne, utan det var ett sjå med formuleringarna varje gång något skulle sägas. Jag sa:

- Har mormor ont i höften fortfarande?

Då svarade båda mamma och mormor:

- Nej, det har hon inte, sa mamma som trodde att jag ställde frågan till henne.
- Nej, det har jag inte, svarade mormor.

Den här var också vanlig:

- Ska det has mera kaffe?

Agneta april 19, 2007 kl. 17:17

För att mormor och din mamma skulle förstått vem frågan riktades till skulle du sagt:
”Mormor, har mormor ont i höften fortfarande.”

Hade du varit i enrum med din mormor, kunde du slopat det första mormor. Eller om det var från din mamma du väntat svar:
”Mamma, har mormor ont i höften fortfarande?”

Jag har funderat lite på det du skrev om ni-reformen på 1800-talet. Undrar just om det inte är den som egentligen ställt till det med svenskans knepiga tillstalformer. Att det var den som medförde aversionen mot att bli niad.

Agneta april 19, 2007 kl. 20:51

Läsvärt om svenskt tilltalsskick:
Kandidat Svensson, du eller ni

Den lärobok i svenska som främmande språk från 1959, som nämns inledningsvis, använde en tysk ung man som besökte oss om somrarna. Herr Lundberg arbetade på bank och hans öden och äventyr omsatt i praktiserad svenska av vår unge gäst föranledde många skratt. Och gör så än idag eftersom vi fortfarande efter femtio år håller kontakt.

bengt april 19, 2007 kl. 23:07

Kandidat Svensson var ju kanon. Även om den innehöll en del svåra ord.

Lotten mars 29, 2008 kl. 16:19
Karl augusti 11, 2011 kl. 13:28

Alla niar här i Finland när det gäller främmande eller äldre folk. Du-reformen spreds aldrig hit. (tack och lov…)

Lotten Bergman augusti 11, 2011 kl. 18:22

Nåmen Karl, då har ni det lättare än vi – som hela tiden tvekar och hummar och stampar med foten!

Bengt Håkansson augusti 17, 2012 kl. 08:19

När jag fyllde 60 så började expediter och hotellpersonal att kalla mig ni. Har man inte åldersnoja innan så blir man påmind om det av de yngre. Det känns enbart kränkande att inte längre tillhöra ”flocken”, utan man är plötsligt något annat väsen som man inte kan prata med på vanligt sätt.
Så… alla yngre, skärp er!! Vi uppskatter inte denna gammeldags påtvungna artighet. Var som folk istället.

Lämna en kommentar

Previous post:

Next post: