Hoppa till innehåll

Månad: mars 2007

Särskrivning igen och igen och igen

Nota bene!
Detta handlar inte om dyslexi. Jag är t.ex. allergisk, men jag känner inte att alla djurägare förtrycker eller kränker mig.

Hur man än vrider och vänder på livet, så hittar man

  1. särskrivningar här och där
  2. särskrivningsbekämpare här och där
  3. särskrivningsförsvarare här och där.

Först några exempel på särskrivningar så att vi är helt överens om vad vi pratar om så att ni läsare inte tror att det hela handlar om genitiv-s eller pluralböjningar:

Skum tomte rånade barnklädesaffär.
När kyckling lever är den mindre lämplig att stycka.
Djup fryst poet kan må bättre med vantar på händerna.
Sjuk sköterska bör stanna hemma.
Kul glass är rolig att äta.
Stek pannan om du inte gillar botox.

Detta är krystade exempel som jag konstruerade av gamla slitna särskrivningsprover som det dräller av överallt. Nästan alla är överens om att särskrivningarna

  • stör läsningen och rytmen
  • förändrar ords betydelse och meningars mening
  • ändrar betoningen av ord
  • ryckifierar och distraherar läsaren.

Men nu till det som jag inte alls begriper. Hur kan man försvara en stökifiering av en befintlig, fungerande ordning? Varför vill särskrivningsförsvararna att särskrivningen ska få slå igenom och råda? Jag begriper att språket ska utvecklas och jag får ständigt kliva ner från mina höga, grammatikutbildade hästar för att acceptera ”han är längre än mig” och ”svara innan onsdag”.

Men hur kan man försvara något som försvårar läsningen? Förklara gärna!

Fast nu går vi till något positivt: särskrivningarna kommer inte att slå igenom. De har funnits ända sedan mitten på slutet av 1800-talet och vi kan stoppa den pågående, galopperande särskrivningssjukan om

  • vi blir medvetna om och vänjer oss vid att engelskan skriver på ett sätt och vi ett annat
  • skolbarnen får lära sig att skriva skrivstil utan att lyfta pennan från papperet
  • alla slutar att stoppa in bindestreck överallt i ord (barn kan läsa långa ord fastän de nyss har lärt sig läsa, det tar bara lite längre tid till en början)
  • alla lär sig att bindestreck vid radslut kan vara vackra
  • Words stavningskontroll börjar funka bättre.

Detta inlägg inspirerades av Kristina af Knusselbo.

Share
2 kommentarer

Säkerheten framför allt?

När jag har följt diskussionen om vårt hjälm– och säkerhetsförsedda liv, velar jag.

I ena sekunden cyklar jag inte ens tio meter utan cykelhjälm, frågar om det finns bälten på bussen och förser barnen med noggranna aktadejförhonom-instruktioner.

I nästa sekund får barnen klättra hur högt som helst utan dunbolster nedanför träden, och jag låter dem gå hem från skolan utan övervakning, lär dem att förlora ibland och själv går jag ibland nerför källartrappan utan att hålla i mig. Eller ledstången.

Här kvitterar Tjeckoslovakien till 5-5 mot Sverige i VM 1967. Är det Honken, det där?


Uppdatering: Studiomannen skriver att det nog är Kjell Svensson (förstemålvakten). Trots detta kom vi tvåa. (Hade Honken månne bättre skydd?)

Skydda de ack så viktiga underbenen på målvakten var de bra på, det får man erkänna. Jag undrar vad som hade hänt om en målvakt på den tiden plötsligt hade tagit på sig en hjälm. Hade han buats ut och kallats mes som stavhopparen i somras?

Toby Stevenson har lovat sin mamma att alltid ha hjälm när han hoppar.

När jag var tre år, blev jag påputtad av en kompis när jag gungade på gården på Magistratsvägen 7 i Lund. Plötsligt missade hon gungan och gav istället mig fart, så att jag flög som en vante och landade på huvudet i sandlådekanten. Ingen hjälm: hjärnskakning.

När jag var fyra år, sprang jag med en tandborste i munnen, snubblade, for in i ett köksskåp med ögonbrynet först. Ingen ansiktsmask: sju stygn.

När jag var 42 år, drattade jag omkull i källartrappan. Inga armbågsskydd: deformerade armbågar.

Peppar, peppar, usch-nu-utmanar-jag-väl-ödet – men barnen här hemma har än så länge inte trillat ner från höga träd eller tak, slagit ut tänder (som Broder Jakob) eller klämt av sig fingertoppar (som min djefla man). De har förstås fastnat med tungan på lyktstolpar, fått jack på näsan, stuckit sig på allsköns virke i hälarna och kantstött en och annan tand. Får man vara så här helt inkonsekvent och ologisk och måna om säkerheten i kubik ibland och leka laissez-faire [lässefääär] ibland?

Och – håll i er – kan man dessutom överföra dessa tankar på samhället i stort?


Fotnot: Jag gillar fotnötter. Laissez-faire kommer av franskans laisser faire, som betyder ungefär ’låta (folk) göra (som de vill)’.

Share
21 kommentarer

Minns ni Porr-Per?

Luugn. Den mest oförargliga bloggen av alla är fortfarande barntillåten trots denna chockerande bild.

I förrgår blev jag intervjuad. Det är alltid lika kul, och – har jag nyss upptäckt – kan fungera som ett reningsbad eller en terapeutisk session. Den utfrågande sade:

– Hur skulle du beskriva dig själv?
– Glad, påhittig … vänta, något negativt också … eh, långsint! svarade jag fantasilöst.

När vi efter en stund återkom till hur långsintheten yttrar sig, försökte jag förklara att jag aldrig glömmer gamla oförrätter. Av mitt livs alla förrätter minns jag dock bara ett fåtal.

– Men kan du inte förlåta dem som gjorde något dumt för länge sedan?
– Jooodå, men jag glömmer det inte.
– Jamen är du verkligen långsint då?
– Hm. Hö. Jam… Eh. Här har jag gått omkring och trott att jag är långsint, när jag i själva verket bara har gott långtidsminne! Heureka! [hävreka]

För så är det. Jag minns ju allt från förr. Minnet är fullproppat med dåtid. Det kanske är därför som jag har så svårt att stoppa in nytt som kungalängder (förutom att Karl XII var lika lång som Peter Englund är), periodiska systemet, kortkommandon och att jag bör köpa nya skosnören?

Men nu är det ju bevisligen så att jag även lägger sådant jag inte minns, på minnet. Den 26 december 1966 klädde Per Oscarsson av sig till endast kalsonger i Hylands hörna. Det roliga var att han tog av sig kalsongerna … men hade ett annat par kalsonger under. Och ett till par. Och ett annat par. Och … så vidare i all evighet. Sedan kallades han Porr-Per!
Bloggen Nakenchock rotar fram nya ord i medievärlden – jag ber att få bidra med ett gammalt. Porr-Per! Porr-Per visar kalsongerna! Men inte nog med detta. Sedan var han ful i munnen också!
Tiderna förändras, och här går jag omkring och släpar på en massa minnen som jag inte har egentligen eftersom jag faktiskt inte kan minnas strippen 1966. Vad vill jag med detta? Jo, jag tycker inte om fnysningen:

– Äsch, hur ska jag kunna veta det, då var jag inte ens född!

Åh, idag ger jag självgodheten ett ansikte. (Det hade inte alls varit lika kul att ge t.ex. marmeladen ett ansikte.)

  1. Jag är alls inte långsint.
  2. Jag har bra minne.
  3. Jag gillar allmänbildning av alla de slag.
Share
37 kommentarer

Sommarjobb

Oj, vad jag har suttit barnvakt i mina dagar. I mitt cv må det stå Nationalencyklopedin och redigering och roliga föreläsningar samt en förfärlig massa universitetspoäng (samt en stor plump i form av en ännu inte avslutad kurs i engelska). Men det är barnvakt jag har varit mest.

Sommarjobben har i och för sig skiftat, men hur jag än har burit mig åt är det ändå barnvaktandet som har dominerat. Kanske beror det på att jag är så storasystrig, för efter ett tag på vilken arbetsplats som helst, börjar jag vakta barn … även om de är 20, 37 eller 62 år.

Ni börjar förstå vilken förfärligt besvärlig människa jag är, va? Besserwissern, bossen, tjifen och ”jag har en idé!”-snackaren.

Från 12-årsåldern var jag barnvakt för riktiga barn. När jag i nian började jobba på JC (som då betydde Junior Center och alls inte Jeans & Clothes), tog jag hand om kunderna som vore de barn, vilket alls inte sålde några kläder.

– Nej, den där kommer du ju att växa ur på nolltid, dessutom blir den omodern i nästa vecka. Gå in till konkurrenten därborta, de har bra prylar.

När jag i tvåan på gymnasiet jobbade sena kvällar på Skogaholms bageri, tog jag hand om min semmelbakande kompanjon såpass bra att han (se bild) för att få höra alla mina föreläsningar om livet tog en omväg på flera mil för att köra hem mig. Han var tre år äldre än jag.

(Tankepaus. Jag gick i gymnasiet, bodde i Täby och jobbade måndagkvällar kl. 20–23 i Kristineberg, nästan ute i Bromma. När jag tog tunnelbanan och Roslagsbanan, var jag hemma långt efter midnatt. Hur kunde mina föräldrar tillåta detta? Varför hade jag ingen barnvakt?)

När jag sommarjobbade på Danderyds Sjukhus, drev jag mina kolleger till vansinne genom att ta hand om patienterna som vore de mina barn. Gamla Rut, som hade en hemsk ögonsjukdom .. gamla Linnea som kissade i sina tofflor … gamle Torsten med sin afasi och … oj, tystnadsplikten är jag heller inte så bra på.

Tillbaka till nutiden. Mina ungdomliga basketkompisar söker sommarjobb och plitar ner sina erfarenheter och blir kallade till intervjuer och går på vad de kallar ”vuxenmöten”. Och jag får hjälpa till!

CV
* föddes 1990
* går i ettan på gymnasiet
* …

— Men har du aldrig jobbat? Aldrig hjälp en granne? Kan du snickra? Ok, kan du ta hand om barn? Nähe, kan du … Har du … Vill du …

Nu tittar jag på mina egna barn och inser att … de ju inte heller har jobbat. Gulp. Nu stundar hårda tider! Sommartider hejhej!

(Psst. Jag är nyfiken på era gamla galna sommarjobb.)

Share
34 kommentarer

Dagens sommartid och gårdagens


Nu har jag ställt om de sex sju väggklockorna vi har. Dessutom har jag satt på en liten lapp på allihop: ”Sommartid” står det på lapparna. Annars kommer ofelbart repliken:

– Men vad är klockan på riktigt?

Och den frågan går inte att besvara utan en tidsutredning. Eftersom jag har huset fullt av mina och andras barn och måste ta hand om sommartiden, ber jag om ursäkt och publicerar en bit av en gammal text här. Men den är aktuell! (Tänk om jag hade publicerat något om ”Nu är hösten här” eller ”God jul, alla!”. Det hade inte varit särskilt aktuellt.) Here we go.

—–
Natten till den 6 april 1980 var den kortaste i mitt liv. Det var då vi för första gången vred klockorna bakåt framåt för att få sommartid.

Först pratade alla i ett par år om sommartidens vara eller inte vara. Nya killar på skolan stoppades raskt in i rätt fack med hjälp av följande tre frågor:

– Är du för eller emot kärnkraft?
– Är du för eller emot sommartid?
– Är du för eller emot videobandspelare?

(Man kunde faktiskt vara emot videobandspelare. Tanken var att filmer ska ses på biografer och tv-program var det ju ingen som behövde spela in. De som strävade emot mest kallade dessutom apparaterna för tv-bandspelare.)

Just denna helg 1980 pågick en basketturnering i Luleå. Jag var – när jag inte spelade själv – engagerad som protokollskrivare och tvungen att klockan halv åtta på morgonen infinna mig i en idrottshall som låg helt åt pepparn. Jag (som är morgontröttast i världen) och Sveriges alla bönder var starkt emot införandet av sommartid.

– Korna! argumenterade en bonde. Dom kommer att mjölkas mitt i natten!
– Sömnbrist! invände jag så fort jag fick en chans. Tänk så många bilolyckor som kommer att ske just denna söndag när alla har sovit för lite!
– Djurens biorytm rubbas så de kommer att producera sur mjölk och segt kött! argumenterade en annan bonde.
– Sommartid, vaddå sommar? tjoade jag. Vi har ju fortfarande meterhöga snödrivor!
– Skörden! påpekade en tredje bonde. Man kan inte skörda innan daggen är borta, och daggen vet inte vad klockan är!
– Vaddå mer dagsljus? skrek jag i protest när sommartiden kom på tal. Vi har ju ljust hela nätterna här uppe! Jag vill ha mer nattmörker – inför det om ni kan!

Basketsöndagen med sommartidspremiär blev katastrofal. Jag kom för sent till baskethallen för att busschauffören som körde åt pepparn klivit upp ur sängen för sent. Första matchen fick ställas in för att ena laget glömt allt om sommartid och kom en timme för sent till matchstart. Det andra laget hade tänkt fel och flyttat klockan en timme bakåt, varför spelarna då kom insläntrande i hallen två timmar för sent. Ett herrlag från Solna hade i morgonvillervallan bytt byxor med Tärendös damlag, varför de fick spela i de snävaste shorts som någonsin skådats. Jag skrev dessutom fel, fel och åter fel i alla protokoll som kom i min väg och åt ingen mat på åtta timmar.

Natten till idag var det alltså dags igen. Vred ni klockan en timme framåt? Kom ihåg att idag ska ni inte åka buss, inte komma i närheten av basketprotokoll … men kolla shortsen och framför allt: ta med matsäck.

Share
22 kommentarer

Drottning eller proffs i en enda röra (uppdat.)

Bloggerqueen blev jag kallad igår. Jag blev även kallad proffs. Tyvärr hade det inte med idrott att göra; jag hade ju gärna varit basketproffs. Eller golfproffs som Annika Sörenstam. Kanske vill jag allra helst vara proffs med Foppa i Nashville Predators. Fast han haaar ju så ont i fötterna. Men ok, då är jag väl ett bloggproffs.

Men goddamn, show me the money i så fall!

När Ingemar Stenmark skulle delta i OS 1984, fick han inte det emedan han inte längre var amatör. Stackars Gunder Hägg som slog världsrekord på världsrekord, blev 1946 diskvalificerad på livstid eftersom han hade tagit emot pengar av tävlingsarrangörerna. Men nu stundar nya tider. Jag ger upp mitt amatörskap omedelbart om någon vill det!

(Ropet ekar tomt i fjärran. Ah well.)

Uppdatering: Måste bara klargöra – jag raljerar här. Jag vill inte få betalt för min blogg. Då hade jag inte skrivit om det som jag skriver om. Jag vill föreläsa, det är mitt yrke. Basta.

Om jag då inte är ett proffs, kan jag nöja mig med att vara drottning. När Elton John blev ”Sir” 1997, sade han till drottning Elizabeth II:

– From one queen to another …

Jaegers hovfoto, taget ur ”Tyg och otyg” av G. Pontén, 1993.

När jag adlas och träffar drottning Silvia kommer jag förmodligen att spilla champagne i hennes dekolletage ([dekålltaaasch], inte [dekålletaaasch], konstigt va?) och råka tala om att jag 1976 ansåg att hennes bröllopsklänning var trist utan spets och puffärmar.
Hon skulle ha sett ut som Gunilla Pontén gjorde i sin dubbelbubbla 1955, tyckte jag. Lutar hon sig bakåt mot något? Har hon på sig slalompjäxor? Eller lade jag bilden snett i skannern?

Den mest drottninglika jag kan tänka mig är nog ändå Greta Garbo. Drottninglik blev Kristina däremot inte ens när hon dog 1689 eftersom hon abdikerade redan 1654. (Man skulle nästan kunna tro att jag är göteborgare idag.)

Nej, nu är jag trött på att vara majestätisk. Jag vill hellre slå världsrekord på 1 500 meter.

Gunder Hägg leder här före Arne Andersson.
Share
24 kommentarer

Komplex

Gissa var jag har varit!

När jag var tonåren var mina fötter fem kilometer långa. Det är ju underligt eftersom jag idag har 39,5 – 40 på sin höjd – i skostorlek. Ibland gick jag omkring i för små skor för att inte dra blickarna till mig och mina clownfötter. I för små skor har man dels svårt att hålla humöret uppe, dels svårt att gå normalt. Snacka om att dra blickarna till sig.

– Jag går inte en meter till!
– Men … vi ska ju bara in i hus…
– Inte en meter till!

– Jag viiiiill iiiiiiiiiinte!
– Men varför inte, trivs du inte i skolan?
– Näääääääää. Buhuuuuu. *pang i dörren*

Men jag trivdes ju bra i skolan. Visserligen somnade jag när fröken Astrid hade svensklektion (vaknade med dregel på kinden och bänken) och visserligen gillade jag inte fysiken med fröken Kerstin, men på det hela taget var högstadiet inte så farligt.

(Jag förtränger så bra, trallala.)

Men fötterna! En gång sade min vuxna kusin (nästan 20 år äldre än jag) glatt:

– Men kolla Lotten, du och jag har ju nästan lika stora fötter!

Denna dag färglade jag en hel sida i dagboken med svart tuschpenna. Mina tonårssorger handlade alltså inte om olycklig kärlek, orättvisor, dumma vuxna, mobbing, framtiden eller allmän oro utan bara en sak: de stora fötterna.
Men kolla, om man vänder på kameran och inte tar bild på tandläkarlampan utan på sig själv – vad ser man då? (Jag försitter icke ett tillfälle att få visa upp mina än så länge inte lagade tänder.) Näsborrar! En i stl M och en i stl XL! En okänd anledning till komplex!

Puh. Vilken tur att jag i tonåren inte hade en aning om att mina näsborrar var så olika stora.

Share
26 kommentarer

Var ska jag sova inatt?

Ibland rapporterar jag om sömnsvårigheter. Vilket oftast inte är vad det låter som. Sova kan jag nästan alltid, men sömnen är svår att njuta av i längre sjok. Men nu har jag härdats.

För drygt ett år sedan, gjorde lokaltidningens fredagsbilaga ett hemma-hos-reportage hos oss.

På bilden syns min djefla man och ungefär tvåkommasju av de fem barnen. På förstasidan står det till exempel att det luktar hembakat när journalisten kliver i genom dörren. Nu ska jag avslöja varför (och citerar alltså mig själv) här:

Jag sorterade tvätt, bar ner onödiga möbler till källaren, dammsög, plockade kläder, ställde i ordning böcker och satt upp ett par tavlor. Då började det lukta. Att känna denna doft var som att dricka ett 229-kronorsvin där mörka bär möts av gräs, en smak som snabbt ersätts av plommon i kombination med annalkande, löddrig häst. Men från köket luktade det först kalops, sedan dillkött, ersatt av magsjuka och så ett annalkande lik.

För i köket kokade Olle en rådjursskalle. Det var ett kranium som 13-åringen hittat i skogen, och som Olle just denna dag beslöt sig för att koka rent från … från … ja, från sådant som sitter fast på ett rådjurskranium.

Trots tidsbristen, paniken och det allmänna kaoset, satte jag då igång att baka ciabatta. Det har jag lärt mig av en fastighetsmäklare. Men det hjälpte inte. Nu luktar hela familjen lik. Lik i ciabattabageri. Nu kommer journalisten!”

Men att jag bakade väckte inte intresset hos någon. Det gjorde däremot den lilla passusen längst ner till vänster om att barnen glider runt och sover där de för tillfället har lust. I vilken säng som helst. När jag hälsar på nybekantingar säger de ”åååå, det är ju du som har barn som byter sängar med varandra!”.

Jag trodde att det här skulle gå över. Men icke. Av de numera tolv sängplatserna i huset (sofforna oräknade) sover ingen på samma plats mer än tre–fyra nätter i sträck. Detta nomadbeteende har spritt sig till oss vuxna, så när jag vaknar på morgonen vet jag inte om jag är i Borås, New York eller i tv-rummet med de häckande fåglarna.

Fast om jag riktigt känner efter, är jag nog i Stockholm just nu. (Ska föreläsa om underbara skrivregler.) Sömnsvårigheter? Nähej, en annan kan ju numera sova var som helst.

Share
27 kommentarer

Medvetna och … eller omedvetna val

Jag hade ett val: ville jag spela basket eller åka till Göteborg för att gå på bloggöl med Studiomannen, Trulsa, Översättarhelena och Solusfemina? Innan jag ens hann tänka efter eller väga för- och nackdelar (motion kontra dyr tretimmarsresa med tåg), hade jag ju bestämt mig. Klokt och vuxet bestämde jag mig för att stanna hemma.

Dessutom, skulle det visa sig, var jag på båda ställena samtidigt! Redan 19:20 kom ett sms från Studiomannen om vilka faecesämnen de diskuterade, och bortåt tiosnåret kom en bild på ett ytterst fashionabelt handfat. (Vad är det gjort av?)

Se där, numera kan man alltså både ha kakan och kränga den. Å andra sidan har jag gjort detta flera gånger tidigare. Jag har gjort ett medvetet val, och sedan kombinerat detta val med de icke valda valet. Några exempel:

  • När Herreys med Diggi-loo diggi-ley vann Eurovision Song Contest var jag på studentfest. Med tv:n på.
  • När handbollslandslaget (silver) och Kajsa Bergqvist (brons) samtidigt spelade och hoppade avgörande i OS 2000, var jag publik på en brutal rugbymatch där Bästisgrannens make slog sig fördärvad. Men jag hade en liten radio i öronen.
  • När jag på en friluftsdag hade fattat fel, åkte jag slalom med längdskidor. Det gick jättebra.
  • När jag i gymnasiet var olyckligt kär, var jag samtidigt sprittande lyckligt glad. (Det blev aldrig något.)

I lördags kunde man i SvD läsa en understreckare om fria val. (Choices, inte elections eller whales.) Det är Fredrik Svenaeus som berättar om hur filosofen John Searle ställer till det genom att säga att vi kanske inte har en fri vilja trots allt. Istället avgörs allt av elektriska impulser i hjärnan – innan vi har hunnit tänka efter!

(Artikeln nämner både Tractatus av Wittgenstein samt ord som språkfilosofisk, kunskapsfilosofisk, emb­lematisk samt neurobiologi och ställer frågor som ”kanske är den fria viljan bara ett slags evolutionär bluff”. Ja, så himla intellektäll är jag.)

Men vaddå, det låter ju rätt trevligt … tycker jag. Nervcellerna i hjärnan tänker färdigt åt oss innan vi medvetet hinner be hjärnan att tänka. (Oj, nu blir jag yr.) Då har jag ju faktiskt impulserna att skylla på när det gäller de inte så himla smarta valen ”jag” har gjort.

Tankepaus. (Tankarna styr jag väl fortfarande över?)

Hm. Jag kommer bara på ett enda dumt val: tentor som jag struntade i till förmån för Lundakarneval och basketmatcher.

Uppdatering: Jag skulle ju ha valt att gå på naturvetenskaplig linje och inte humanistisk! Fast det gick ju bra det också. (Det var då tusan så svårt det är att hitta felaktiga val.)

Share
21 kommentarer