Månad: oktober 2006

På våren i trean i gymnasiet försökte jag komma in på Scenskolan. (Den heter officiellt Teaterhögskolan i Stockholm, men har kallats allt möjligt … mest kanske Dramatens scenskola.) Helena Bergström (ser ut lite som jag) och Katarina Ewerlöf (ser ut lite som jag) kom in det året, men inte jag. Björn Andresen (världens vackraste pojke i Döden i Venedig) och Benny Haag kom också in, men de två ser ju inte alls ut som jag. Denna kull fick ut sin examen 1988 – samtidigt som jag började jobba på Nationalencyklopedin.

Jag trodde på fullt allvar att mitt öde var att bli skådespelerska. Fast jag trodde även på fullt allvar att jag skulle bli upptäckt. Upptäckt av Ingmar Bergman. Han skulle möta mig på en gata och skrika ”DÄR ÄR HON JU FÖR FAN” och så skulle jag dansa en sommar och slå världen med häpnad.

I flera år provade jag in till tv-serier och försökte bli statist på teatrar – men ingen ville ha mig. Jesperspexarna i Lund lät mig på nåder få en plats i deras ”sexmästeri” (alltså i gruppen som lagar mat till alla efter varje föreställning) och stundom vandra över scenen iklädd endast korsett.

På bilden står Tomas och Göran i köket och lagar mat med sina bringor. De var jättegamla, säkert 25 eller nåt.

På fullt allvar trodde jag förresten även då att jag skulle bli upptäckt. Av Ingmar Bergman.

Jag stod på scen i några av Lunds Nya Studentteaters uppsättningar och ett år satte jag och några kompisar upp den egenhändigt skrivna, fantastiskt roliga Lundarevyn. Den sågs av ungefär 46 personer, varav 15 var släktingar.

På bilden ses jag i en av succésketcherna i Lundarevyn 1988: ”På Pågatåget”. Jag tror att min rollfigur kallades ”Älgbiffen”.

(Äntligen är jag framme vid målet. Detta var ingressen. Nu ska jag berätta varför jag är arg.)

Lundarevyn spelades in på video, vilket var bra med tanke på de få vittnena. Denna video lånades ut till en viss kille. Denne kille slarvade bort videon … alltså det enda exemplaret. Denne kille har en bror som är tv-producent och som agerar i Coops reklamfilm för ”Shop Express” som visas non-stop på Coop. Med andra ord ser jag honom varje gång jag handlar, kommer därefter att tänka på hans bror, påminns sedan om bortslarvandet och handlar i vredesmod extra mycket lindrande godis, läkande ostar och lugnande chips.

Långsint? Vaddå, jag? Tssst, bara arg väldigt länge.

Karl XI (pappa till Karl XII) var en redig karl trots att han brände och bar sig åt i Skåne – för han försökte faktiskt avskaffa tortyren på 1680-talet. Dock dröjde det faktiskt till 1772, på Gustav III:s tid (han med kulturen och de ödesdigra maskeraderna) innan det blev förbjudet på riktigt.

Inte för att på något sätt förringa sträckbänk och tumskruvar, men idag (hurra, fredagen den 13:e) har jag varit på mammografi. Alltså bröstbesiktning eller tutt-test.

Jag placeras en liten stund i ett väntrum, lite nervöst flackande med blicken med andra bröstförsedda människor. Vi sitter lite för nära varandra för att det ska kännas riktigt bekvämt. Sedan slussas jag på ett oerhört effektivt sätt mellan rum och sjuksköterskor som med varma röster och händer pratar, klämmer och känner.

Och plattar till.

Vi snackar inte tjockbottnade, amerikanska pizzor här, vi snackar tunnpannkakor. Tillplattningsmaskinen är ganska snygg med plexiglas och kromade lister. Man poserar som för en konstnär (”lite längre till vänster, lite mer till höger, sjunk ihop i axlarna, här ska man inte ha snygg hållning”) och tittar i taket för att slippa se det där som ligger i press. Plötsligt kommer jag att tänka på ett herbarium.

Stämningen är fantastiskt god. Alla tre sköterskorna tjoar och skojar och tar på min uppmaning bilder med min kamera.

– Är du en sådan där fotografiexpert? säger en sköterska.
– Nej, men jag ska skriva om … eh, blogga om det här, svarar jag, beredd på att få förklara.
– Blogga! Åh! Jag vill ha en blogg! säger en annan sköterskorna.

Det här är jag och en sköterskas varma, tillrättaläggande hand (med flotta snygga ringar) strax före tillplattningen.

Och här breder jag ut mig som den skånska slätten. Det mest fascinerande med bilden är för mig att man så tydligt ser att min högra armbåge ännu inte hämtat sig från källartrappsfallet i våras.

Uppdatering:
De gör inte alls så ont som det ser ut, det är faktiskt mest obehagligt.

Jag är stolt och nästan stum av beundran när det klockan 13.03 i NE står:

Pamuk, Orhan, f. 1952, turkisk författare, nobelpristagare i litteratur 2006. I sina två första romaner – Cevdet Bey ve olullarù (’Cevdet Bey och hans söner’, 1982) och Sessiz ev (1983; ”Det tysta huset”) – följer P. den turkiska realistiska traditionen. Internationellt känd blev han dock som postmodernistisk författare med romanerna Beyaz kale (1985; ”Den vita borgen”), Kara kitap (1990; ”Den svarta boken”), Yeni hayat (1994; ”Det nya livet”) och Benim adùm kùrmùzù (’Mitt namn är rött’, 1998). Huvudtemat i P:s romaner är identitetsfrågor – det handlar om den personliga identiteten eller turkarnas nationella identitet som under det senaste århundradet genomgått dramatiska förändringar. Hans intresse för den traditionella osmanska kulturen och dess möte med den västerländska civilisationen framgår tydligt. I essäboken Ýstanbul (2006; ”Istanbul: Minnen av en stad”) väver P. samman hemstadens historia med sin egen uppväxt.

Nu är frågan för mig bara: varför är jag så fascinerad av denna stund? Jag håller andan när Horace efter ett litet pling kommer ut genom jättestora dörren och när en radioreporter meddelar att det är så varmt att ”det rinner längs väggarna här” och när Horace börjar prata franska. Är det bara tävlingsmomentet? Ah, nu har någon gått i mål. Folket hurrade och sjöng och applåderade och svimmade av lycka.

Och jag har inte läst en bokstav av honom. Kalla mig gärna illitterat, men nu ska jag lägga honom till min långa lista över olästa nobelpristagare och längta efter nästa år.

(Genitiv av Horace är i skrift Horaces precis som Alices. Läs mer i förra inläggets kommentarer. Nu till jobbet!)

Alla är väldigt upprörda, har ni sett det? Det rasas och talas ut och kritiseras från alla håll och kanter. Själv kan jag inte utan att kasta sten i glashus kritisera en enda människa emedan jag är en lögnaktig fuskare. Tänk vilken kompetent kultur- och idrottsminister jag hade varit om jag … tja, för det första kanske … hade varit politiker.

Men då skulle jag först se till att bli ren. Jag skulle bli tvungen att erkänna

• snattning av liten godisburk av plåt i oktober 1977, hetsad av de coola tjejerna i klassen
• oavsiktlig stöld av stort vällingpaket 1992, som liggandes på barnvagnens underrede helt enkelt glömdes bort vid betalning
• lögn och förbannad dikt i flertalet för en spottstyver sålda kåserier sedan 1999
• vansinnesutbrott och kränkande mjölkuthällning på den blivande maken 1988
• anlitande av polsk, under bordet betald städare tre gånger 1992
• anlitande av svensk, under bordet betald städare i tre ljuvliga månader 1994
• egenmäktigt i mig själv utan läkares order hälld receptbelagd hostmedicin med röd triangel.

Å andra sidan kanske det jämnas ut av

• aldrig utnyttjad möjlighet till skatteavdrag och jämkning
• bortglömd ansökan till starta-eget-bidrag
• mången på grund av slarv outnyttjad föräldrapeng
• vård av sjukt barn utan försäkringskasseanmälan, endast löneavdrag
• anlitande av överbetald, väldigt vit och öppet deklarerad samt skattepålagd städfirma som inte städade utan bara slog sönder våra saker.

Nej, jag får nog inse att jag är en oförbätterlig brottsling. Jag har ju glömt att berätta det allra värsta. Ibland mutar jag barnen och ibland är jag helt inkonsekvent i min uppfostran av dem. Dessutom erkänner jag mycket sällan att jag foular under basketmatcherna.

Man skulle kanske kunna inrätta ett renande stålbad med automatisk botgöring i de avlagda valstugorna? Bakom återanvända (i och för sig lite väl sladdriga) valbås kunde tilltänkta ministrar, blivande landslagscoacher och tilltänkta melodifestivalartister gå in och skamset viska:

– Förlåt mig ty jag ska bli offentlig person.

Bättre dammsugare, säkrare bilar, effektivare astmamediciner och mindre musikspelare i all ära, men om det är någon uppfinning jag idag saknar, så är det en tidsmaskin.

Nu har omgivningen insett denna min fäbless för dåtiden och ger mig det finaste de har: de senaste dygriparna är en Expressen från 1976 och Husmodern från 1943. Jag läser, fnissar, gapar, pekar och vill lära mig mer.

År 1943 – mitt under brinnande världskrig – var bekymren nästan som dem vi tampas med idag:

• förkylningar (tag en Tulo-kur – 6 à 8 Tulotabletter i kokhett te eller mjölk)
• maskliknande kryp på fuchsiorna (trips eller larver av vita flygaren, försvinner med nikotinsåpa)
• missprydande hår under armarna (tas bort på tre minuter med hjälp av Veet-crème i 1 mm tjocklek)
• den lämpligaste gördeln under grossessen (18 kr, uppge livvidd vid beställning)
• svarta börs-kött med trikiner (ät istället grävlingkött, det är fett och bra och låter sig stekas härligt utan smör)
• impotens (”könssvaghet hos män”, botas av homeopaten Dr Sven Borggren)
• brylépuddingssmet (man kan i ransoneringstider dryga ut receptet med vetemjöl)
• fulhet (hav tröst, Dr Næslund kan bota till och med kylskadade näsor med en enkel operation).

Fylligt kaffesurrogat, äkta liljemjölk för vackra händer, bot mot elaka svärmödrar och den unge skådespelaren Gunnar Björnstrands råd till ogifta kvinnor varvas med otaliga artiklar om trötthet. (Det var inte bättre förr.)

Dunderkuren över alla andra dunderkurer var Phospho-Energon. Pharmacia (grundat 1911 ur apoteket Älgen i Stockholm) hade under flera decennier haft stor framgång med detta ”energigivande näringsmedel”. För er som är skumögda (och inte vill klicka på bilden eller har råd att köpa Idozan som stimulerar blodnybildningen som ju ger bättre syn), kan jag tala om att det i texten står att medlet ”framställs av frisk hjärn- och nervsubstans”.

Det fanns då en allmän uppfattning om att fosfor var bra för hjärnan (Man blir ju så klok av fisk, t.ex.) Ämnena som nämns, är sådant man hittar om man med 1943 års labbteknik analyserar hjärngegga – och det man hittar i hjärnan, måste ju vara bra för hjärnan, resonerade man.

Nu är jag ju inte någon kemist eller ens naturvetare, och rätta mig gärna om jag har fel. Förmodligen handlar detta om att man gjorde piller av slaktavfall – från i och för sig (till synes) friska djur.

Det finns två tillfällen när jag är obegriplig. Jag tycker själv att jag är hur tydlig som helst, men alla bara stirrar och undrar.

Den första:
Tänk er en besvärlig situation, eller kanske bara en väldigt rörig situation. Jag ger då upp ett snudd på förtvivlat, tyskt rop på hjälp:

– Hiiiiilfeeee!

Den andra:
Ett väldigt kraschande hörs. Det kan vara tre kastruller som landar på tre rostfria skålar i ett oljefat. Då säger jag med emfas – fast nästan utan volym – när tystnaden har lagt sig:

– Maaar… kera …

Ni förstår? Inte? Men asså dagens ungdom, det var bättre förr, yada yada.

Förklaring nummer ett:
Våren 1975 ockuperade plötsligt ett gäng ur Röda armé-fraktionen (RAF) Västtysklands ambassad i Stockholm. Väl där krävde de att vissa medlemmar ur Baader-Meinhof-ligan skulle släppas ut ur ett västtyskt fängelse, men det hela gick åt pepparn. Nära midnatt exploderade (av misstag, trodde man senare) en bomb inne i ambassaden, som började brinna. På tv-bilderna fick vi se eldhav, poliser, panik, brandkår – och genom allt hördes ett tyskt rop på hjälp:

– Hiiiiilfeeee! Hiilfe! Hiiilfe! Hiiilfe!

Förklaring nummer två:
När man gör lumpen har man förstås skjutövningar. (Jag har inte gjort lumpen, men min pappa har berättat.) Alla skjuter på en given signal, vilket skapar ett s.k. herrans oväsen. När alla har slutat panga, beordrar en mild röst med ett ord kontroll av hur pass väl pojkarna sköt på sina pricktavlor :

– Maaaarkeeera.

Av R Skriverier har jag lärt mig ett nytt uttryck som ingen begriper:

vilket antyder att något är alldeles fantastiskt förträffligt. Lär mig mer! (I mars bad jag om något liknande.)

Uppdatering.
Jag vet att man nu ska bloggdiskutera de nytillsatta ministrarna, men jag har inte tid. Istället serverar jag en helt sann historia från alldeles nyss.

Jag balanserade på en stege för att plocka ner 15 äpplen till kvällens äppelpaj (som Bästisgrannen ska tillaga), och märkte att stegen började tippa åt sidan. Inte glida, som de ju annars brukar göra, stegarna. Jag kände mig som Charlie Chaplin eller Helan eller Halvan eller lite som Harold Lloyd, fastän jag på tyska ropade :

– Hiiiilfe …

Lite lamt var det, jag visste att ingen skulle komma till min undsättning. Så föll jag då. På en brun plasttunna, som tappade balansen och föll på tre cyklar. Krasch boohom, knaster knak. Och:

– Maaaarkera.

Språkpolisen har fått en fråga per mejl från Eva i Östersund. (Hon påpekar dessutom att man inte kan kommentera om man inte skaffar ett Bloggerkonto. Det är ju heltokigt och bara vi som har gjort fel i inställningarna.)

1. Vad är det för skillnad på prova och pröva? Finns det någon
överhuvudtaget? Prova ett par skor, pröva ett nytt recept? Är det kanske dialektalt?

Svar:
Att pröva innebär att man (nu citerar jag NE) ”utför prov på något abstrakt eller mer komplicerat” medan att prova är ett lite simplare test, som i att prova kläder – alltså att ”använda på prov”. När man söker in till en speciell skola med inträdesprov, ”prövar man in”. Fast nu är ju inte alla så noga med att välja o och ö i rätt formuleringar idag. (Inte ens Språkpolisen.)

2. Vad hände med opp? Nu skriver man ju upp.

Svar:
Men det är faktiskt helt ok att skriva opp! Det kanske är lite mer vardagligt och kan kännas som ett dialekt ord – men det står med i SAOL (om än med en markering att det räknas som ett lite mer vardagligt ord). Opp, Amaryllis!

Men varför heter Oppfinnar-Jocke Oppfinnar-Jocke och inte Uppfinnar-Jocke?

/Lotten