oktober 2006

Framtidsutsikter

av Lotten Bergman den 31 oktober 2006

Jag undrar fortfarande vad jag ska bli när jag blir stor. Kommer jag att någon gång att rycka till, sträcka på mig och le inåtvänt (så där som de gör i romanerna) och säga:

– Aha! Jag är äntligen en ______!

Missförstå mig inte, jag är fullt nöjd med att skriva snuttifierat och föreläsa i raketfart, men det är ett slitsamt stressande mellan saltade dölinjer och flängande mellan städer och platser. Jag vill ju bara trippa omkring, tramsa runt och inhösta en kappsäck med guldpengar då och då. Kan jag månne skriva en bestseller och sedan leva på royalties? Kanske en generationsroman med mord, misshandel och mörka hemligheter samt stillsam feel good-känsla i slutpoängen? Och sådan här dialog:

– Det klarar jag! sade hon och bet sig i läppen.
– Du är en jäkla galning, sade han och blinkade skälmskt.
– Ja, dum är jag inte, sade hon oskuldsfullt och log mot honom.
– Så snart du ankommit till stationen visste jag vem du var, sade han och hon lade snabbt märke till hur de blålila ådrorna i hans tinningar blev uppsvällda.

Pfuh! Nej, hellre gör jag armhävningar på fingertopparna.

Willy Kyrklund (f. 1921) sade i en intervju 1994:

Ingen vettig människa blir författare. Det blir man bara om det finns en spricka som man inte kan komma tillrätta med. (—) Den där sprickan öppnar sig förr eller senare och slukar en.

Well, ät upp mig då! Fast … å andra sidan är jag ju inte en sådan där … slukbar. Jag citerar istället Alf Henrikson (1905–1997):

Vad besviket och misslyckat livet kan bli
och vad plåga det kommer åstad!
Jag hade tänkt dikta en stor tragedi
men jag kände mig alltför glad.

Nu rusar jag in i en presumtiv, annalkande snöstorm mot två dagars föreläsningar i Stockholm och övernattning hos en bloggare. Aha! Nu har jag titeln på succéboken! Min framtida försörjning!

”Hur du åker jorden runt och hela tiden bor gratis hos olika bloggare”

{ 31 kommentarer }

En lång helgrapport, bara

av Lotten Bergman den 30 oktober 2006

I lördags vaknade jag med ett tids- och transportpussel som hade behövt behövt fil, bräckjärn och hammare för att gå ihop smidigt. Jag skulle åka till Stockholm med tre barn medan Olle och två barn skulle stanna kvar hemma ett dygn och sedan ansluta på en ny färd, denna gång söderut. Enligt ett invecklat flödesschema med precis lagom långa väntetider på perronger skulle allt fungera. Komplicerad packning för fest, minusgrader, filminspelning och orientering samt en matsäck forslades med en bil, ett tåg, en mormor, en tunnelbana och en buss.

Allt funkade … och plötsligt befann jag mig på kusinträff med medelålders människor som alldeles nyss var tonåringar. Jag har inte umgåtts med dem över huvud taget sedan vi tvingades ihop vid sällsynta släktträffar och begravningar för flera decennier sedan. Men va, sådant dumslöseri med ickeumgänge! Vi borde idag bo i ett enda stort kollektiv och fnissa, sjunga Beatles, utveckla vårt känsloliv samt prata om då-, nu- och framtiden samt relatera allt till vår anfaders intressanta näsa.
Den allra första Stenson. Med klarinett? En falloid käpp? Eller bara en distraktion?

Igår, söndag, efter en god natt på soffor, lövtunna madrasser och soffans ryggkuddar instoppade i ett påslakan promenad-cyklade jag, mormodern och de tre barnen till barnkalas i Örbyskolan. Ett par timmar senare gjorde en utebliven och synnerligen icke närvarande eller ankommande taxi (som skulle ha fört oss till Centralen i Stockholm) att jag drabbades av hjärtklappning, svettfläckar och andnöd.

Pedagogisk paus i flödet: att i sådana här lägen både vara svinarg på taxin som inte kommer och samtidigt som superstressad mamma inte oroa barnen (som just höll på att få sin höstlovsresa inställd) eller ens svära är en svår ekvation. Say no more. Utom kanske just faan.

Dock dök räddningen upp i sista sekunden. En hjältesvåger med snabb reaktionsförmåga levererade oss efter en bilresa på två hjul till rätt perrong … men så ringde Olle, lika stressad han.

Han berättade snabbt att han och de två återstående barnen förmodligen inte skulle hinna kliva på vårt tåg i sambandscentralen Södertälje eftersom han satt fast på ett stillastående tåg där en mamma (med tre barn) vägrade betala biljett för alla sina barn trots att polisen hade tillkallats för att tvinga dem av tåget. (En vuxen får ta med sig två barn gratis på SJ:s tåg.)

– Du får bara ta med två barn på din biljett, sa poliserna.
– Jag har betalat! Jag vill inte betala mer!
– Men du får inte ta med dig tre barn på din biljett. Du måste betala extra för ett av dina barn!
– Här! Prata med min man! sa kvinnan och lämnade sin mobil till en av poliserna.
– Ok, han ber mig att slänga av det barn som inte har biljett, sa polisen.

(De främmande barnen hörde förstås allt detta.) Olle erbjöd sig att betala det tredje barnets biljett, men det gick inte för sig det heller. Meeeen … tåget kom iväg (med alla fripassagerare ombord) och Olle med våra två (gratisåkande barn) hann med en minuts marginal hoppa på ”vårt” tåg.

En timme senare klev jag av i Norrköping, gick vilse i cirklar på jakt efter centrumet, letade efter internet och vilade på ett bankomatuttagsgolv samt spelade en basketmatch som vanns.

{ 22 kommentarer }

Blooodet droppar, bloodet …

oktober 27, 2006

Sexåringen försöker konversera med oss andra runt frukostbordet. – Vad heter han som har lila kläder och kan mycket om blommor?– Farbror Barbro?– Nej!– Bertil Svensson?– Neeeej, han har ett sådant här glas som man tittar nära på! I Mumin!– Snorkfr…– Too-tick…– Hattifn…– HEMULEN! Men jag – med min berömda fokuseringsförmåga – försvann redan där […]

Read the full article →

- Ett kungarike för en klarinettist!

oktober 26, 2006

Så här på sluttampen av hösten – precis innan vi ska drumla över kanten och trilla ner i den djupa, djupa vintern – är det många som går omkring med skoskav och huvudvärk. Eller ont i själen. Eller med ledsna hjärtan och rynkade ögonbryn. Jag är konkret och ryar över vantar, mössor och sockar som […]

Read the full article →

Kom ut ur nattdukslådan!

oktober 25, 2006

Olle, alltså min djefla man, har en nattdukslåda, men det har inte jag. Jag har en hylla på väggen bara. Empiriska undersökningar har nämligen gett vid handen att jag är hopplös och därmed omyndigförklarad när det gäller lådor med ickespecifierat innehåll. Man skulle också kunna uttrycka det med denna formel: L+l+x(saker)=r2Lotten plus låda plus saker […]

Read the full article →

Rim och mystik

oktober 24, 2006

Konstnärlig frihet, trallatjoho! Jag har nu lyssnat på Martin Stenmarcks 7milakliv med stort nöje säkert tio gånger. Jag är medlem i en rimmande familj där slagsmål kan uppstå mellan far och son emedan den ene rimmar slaviskt korrekt med alla betoningar, takter och stavelser på rätta ställen och den andre antirimmar. I ett paket med […]

Read the full article →

Fyraåringen är lite sjuk

oktober 23, 2006

I somras började vår Fyraåring bete sig lite annorlunda. Plötsligt stannade han ibland till mitt i steget, frös till en staty och tittade lite snett uppåt som om han funderade. Vad kul, tänkte vi – ”han är sannerligen en spelevink”. Nu under hösten blev dessa stunder fler och längre – vilket inte alls var särskilt […]

Read the full article →

Basket och stavning

oktober 22, 2006

Jag är på väg till en förfärlig match i Söderköping. Förra gången vi var där kom vi med åtta halta och lytta, gamla och kantstötta spelare. Men med tofsar i håret och balsam i själen samt ett himla vinnarhumör. Dock skulle vi möta tolv uppnosiga tjugoåringar som sprang två mil om dagen och tog 500 […]

Read the full article →

Högskoleprovet

oktober 21, 2006

Dignande under ett berg av insulinhöjande mackor, frukt och termosar granskade jag lokalens moderna faciliteter – och fann inga. En pinnstol, ett bord och ett Högskoleprov var vad som stod till buds. Skulle jag kanske ha provianterat mer för att orka? Skulle jag ha dragit ner jalusierna för att inte störas av det komplexa panoramat […]

Read the full article →

Högskoleprovet idag

oktober 21, 2006

Nejnej, jag ska inte göra det. Det närmaste jag har kommit Högskoleprovet är denna text, som tydligen används i undervisningen på skolor runtom i landet. Men nej, jag har aldrig gjort Högskoleprovet och kommer förmodligen aldrig att göra det heller. Men … liiiite sugen är jag allt. Att få ett mått på allmänbildningen är ju […]

Read the full article →