oktober 2006

Framtidsutsikter

av Lotten Bergman den 31 oktober 2006

Jag undrar fortfarande vad jag ska bli när jag blir stor. Kommer jag att någon gång att rycka till, sträcka på mig och le inåtvänt (så där som de gör i romanerna) och säga:

– Aha! Jag är äntligen en ______!

Missförstå mig inte, jag är fullt nöjd med att skriva snuttifierat och föreläsa i raketfart, men det är ett slitsamt stressande mellan saltade dölinjer och flängande mellan städer och platser. Jag vill ju bara trippa omkring, tramsa runt och inhösta en kappsäck med guldpengar då och då. Kan jag månne skriva en bestseller och sedan leva på royalties? Kanske en generationsroman med mord, misshandel och mörka hemligheter samt stillsam feel good-känsla i slutpoängen? Och sådan här dialog:

– Det klarar jag! sade hon och bet sig i läppen.
– Du är en jäkla galning, sade han och blinkade skälmskt.
– Ja, dum är jag inte, sade hon oskuldsfullt och log mot honom.
– Så snart du ankommit till stationen visste jag vem du var, sade han och hon lade snabbt märke till hur de blålila ådrorna i hans tinningar blev uppsvällda.

Pfuh! Nej, hellre gör jag armhävningar på fingertopparna.

Willy Kyrklund (f. 1921) sade i en intervju 1994:

Ingen vettig människa blir författare. Det blir man bara om det finns en spricka som man inte kan komma tillrätta med. (—) Den där sprickan öppnar sig förr eller senare och slukar en.

Well, ät upp mig då! Fast … å andra sidan är jag ju inte en sådan där … slukbar. Jag citerar istället Alf Henrikson (1905–1997):

Vad besviket och misslyckat livet kan bli
och vad plåga det kommer åstad!
Jag hade tänkt dikta en stor tragedi
men jag kände mig alltför glad.

Nu rusar jag in i en presumtiv, annalkande snöstorm mot två dagars föreläsningar i Stockholm och övernattning hos en bloggare. Aha! Nu har jag titeln på succéboken! Min framtida försörjning!

”Hur du åker jorden runt och hela tiden bor gratis hos olika bloggare”

{ 31 kommentarer }

En lång helgrapport, bara

av Lotten Bergman den 30 oktober 2006

I lördags vaknade jag med ett tids- och transportpussel som hade behövt behövt fil, bräckjärn och hammare för att gå ihop smidigt. Jag skulle åka till Stockholm med tre barn medan Olle och två barn skulle stanna kvar hemma ett dygn och sedan ansluta på en ny färd, denna gång söderut. Enligt ett invecklat flödesschema med precis lagom långa väntetider på perronger skulle allt fungera. Komplicerad packning för fest, minusgrader, filminspelning och orientering samt en matsäck forslades med en bil, ett tåg, en mormor, en tunnelbana och en buss.

Allt funkade … och plötsligt befann jag mig på kusinträff med medelålders människor som alldeles nyss var tonåringar. Jag har inte umgåtts med dem över huvud taget sedan vi tvingades ihop vid sällsynta släktträffar och begravningar för flera decennier sedan. Men va, sådant dumslöseri med ickeumgänge! Vi borde idag bo i ett enda stort kollektiv och fnissa, sjunga Beatles, utveckla vårt känsloliv samt prata om då-, nu- och framtiden samt relatera allt till vår anfaders intressanta näsa.
Den allra första Stenson. Med klarinett? En falloid käpp? Eller bara en distraktion?

Igår, söndag, efter en god natt på soffor, lövtunna madrasser och soffans ryggkuddar instoppade i ett påslakan promenad-cyklade jag, mormodern och de tre barnen till barnkalas i Örbyskolan. Ett par timmar senare gjorde en utebliven och synnerligen icke närvarande eller ankommande taxi (som skulle ha fört oss till Centralen i Stockholm) att jag drabbades av hjärtklappning, svettfläckar och andnöd.

Pedagogisk paus i flödet: att i sådana här lägen både vara svinarg på taxin som inte kommer och samtidigt som superstressad mamma inte oroa barnen (som just höll på att få sin höstlovsresa inställd) eller ens svära är en svår ekvation. Say no more. Utom kanske just faan.

Dock dök räddningen upp i sista sekunden. En hjältesvåger med snabb reaktionsförmåga levererade oss efter en bilresa på två hjul till rätt perrong … men så ringde Olle, lika stressad han.

Han berättade snabbt att han och de två återstående barnen förmodligen inte skulle hinna kliva på vårt tåg i sambandscentralen Södertälje eftersom han satt fast på ett stillastående tåg där en mamma (med tre barn) vägrade betala biljett för alla sina barn trots att polisen hade tillkallats för att tvinga dem av tåget. (En vuxen får ta med sig två barn gratis på SJ:s tåg.)

– Du får bara ta med två barn på din biljett, sa poliserna.
– Jag har betalat! Jag vill inte betala mer!
– Men du får inte ta med dig tre barn på din biljett. Du måste betala extra för ett av dina barn!
– Här! Prata med min man! sa kvinnan och lämnade sin mobil till en av poliserna.
– Ok, han ber mig att slänga av det barn som inte har biljett, sa polisen.

(De främmande barnen hörde förstås allt detta.) Olle erbjöd sig att betala det tredje barnets biljett, men det gick inte för sig det heller. Meeeen … tåget kom iväg (med alla fripassagerare ombord) och Olle med våra två (gratisåkande barn) hann med en minuts marginal hoppa på ”vårt” tåg.

En timme senare klev jag av i Norrköping, gick vilse i cirklar på jakt efter centrumet, letade efter internet och vilade på ett bankomatuttagsgolv samt spelade en basketmatch som vanns.

{ 22 kommentarer }

Blooodet droppar, bloodet …

av Lotten Bergman den 27 oktober 2006

Sexåringen försöker konversera med oss andra runt frukostbordet.

– Vad heter han som har lila kläder och kan mycket om blommor?
– Farbror Barbro?
– Nej!
– Bertil Svensson?
– Neeeej, han har ett sådant här glas som man tittar nära på! I Mumin!
– Snorkfr…
– Too-tick…
– Hattifn…
– HEMULEN!

Men jag – med min berömda fokuseringsförmåga – försvann redan där uppe vid Bertil Svensson. För så här var det, ungdomar, att när det var modernt med bylsiga kläder, pansarbreda skärp och flygplansstora axelvaddar, jo då kom public service-kanalerna på att de skulle visa tv på – håll i er – söndagsmorgnarna.

Det var helt fantastiskt. Programmet hette allittererande och fyndigt nog ”Sköna Söndag”, och skapade en ny superstjärna i Malena Ivarsson (som sedan fick ett eget snuskprogram som hette ”Fräcka Fredag”, jätteallittererande det också). Men … alla kulturskribenter och förståsigpåare var himla arga, faktiskt nästan lite förbaskade på Sköna Söndag. Det var nämligen inte fint att se på tv, och särskilt inte på den heliga söndagen och särskilt inte när det handlade om ”lyx och flärd” på skattebetalarnas bekostnad.

Fast Bertil Svensson var ok, sa alla. Han berättade om blommor (”lyx och flärd”?) och skar sig i tummen i direktsändning så att blodet droppade på de stackars blommorna och medan jag låg hemma på golvet och vred mig för att jag tyckte att det var så pinsamt att han låtsades som om det regnade när blodet sprutade. Tio år senare, när jag var redaktör på Nationalencyklopedin, satt han plötsligt mitt bland mittibland oss andra som informationschef. Va? Blom-Bertil som informationschef? (Ja, hans bäste kompis hade precis köpt hela förlaget.)

– Alla anställda måste tänka på ansiktet utåt … sa Bertil.
– Men när du skar dig i tummen, gjorde det ont då? sa vi.
– Det var då, det. Nu ska vi planera Nationalencyklopedins cd-rom … försökte Bertil.
– Men sedan, var det blod på hela golvet och på alla kaktusar? sa vi.
– Ja. Nu pratar vi inte mer om det, klippte Bertil av.

Vi hörde förstås inte ett ord av vad han sade om företagets cd-romplaner (vilket var synd, om vi hade lyssnat och reflekterat hade säkert någon av oss kunnat komma på att det där med NE uppdelad på sex olika cd-skivor nog inte var en så himla bra idé).

Här kan man se hela blodsprättarscenen. Efter en minut skär han sig, efter tre minuter spelar han musik på en jättekaktus som planterades i slutet av andra världskriget och efter sex minuter kommer en väldigt bredaxlad Catrin Jacobs in och låtsas som om det regnar samtidigt som hon obemärkt (haha, trodde hon, ja) smyger fram en liten servett till Bertils blodiga hand. Ingen av dem låtsas om blodet.

Vad hade hänt om scenen hade spelats in idag? Med Ernst? ”Här sitter jag och känner in lite smärta i tummen. Men det röda blodet harmonierar ju skönt med den varma känslan jag har i hjärtat och jag upplever det som om kniven och tummen egentligen hade något otalt med varandra.”

Men egentligen är det som bäst när Bertil berättar om den allra, allra roligaste kaktusen. Den ser nämligen ut som en sten. Och det är så kul. Och stenen blommar en gång per år. Man vattnar en sten i ett år. Då blommar den en liten stund. Sedan vattnar man stenen ett år till. Sedan blommar den. Tur att den inte blommar oftare, för då hade vi väl trillat av stolarna av pur skrattkramp.

{ 36 kommentarer }

- Ett kungarike för en klarinettist!

av Lotten Bergman den 26 oktober 2006

Så här på sluttampen av hösten – precis innan vi ska drumla över kanten och trilla ner i den djupa, djupa vintern – är det många som går omkring med skoskav och huvudvärk. Eller ont i själen. Eller med ledsna hjärtan och rynkade ögonbryn. Jag är konkret och ryar över vantar, mössor och sockar som äts upp av Den Vedervärdiga Hallen. Glufs, glufs, som Gargantua bara. Den djefla mannen Olle, han har helt andra bekymmer.

– Det är en konspiration! vrålar han och sliter sitt hår.

Vår Nioåring är nämligen klarinettist. Han spelar och övar och tutar och står i. Nu skulle man ju kunna tro att det är själva ”musiken” som stör. Musiken som låter som när en 14-åring i målbrottet som försöker sjunga ”Till havs”.

– Tuuu-hiiiiiiiii-thuuuuu-iiiii-tiddeli-TUUUUUUUUUUT-ihihiiiiiiii!

Nioåringen tittar med blossande kinder upp mot oss och ler stolt.

– Var det bra?
– Underbart! säger jag och klappar händerna som Prussiluskan.

Olle står bredvid och försöker spela med. På sin gitarr. Han kan spela både klassiskt och rock’n’roll i vanliga fall … men inte ”Till Paris” med klarinettsonen.

– Det kom en skiva med klarinettboken, men kolla! Det går inte att spela gitarr! Jag tror att jag har stämt gitarren en helton fel!
– Vad konstigt, säger jag som visserligen kan läsa noter och har spelat piano i nio år, men som inte hade någon vidare värst begåvning för det.
– Det funkar inte på synten heller! Det är fel där också!
– Oj, säger jag deltagande.
– Men hela klarinettvärlden ligger ju en ton fel! Fatta! EN TON FEL! Fly mig en klarinettist så ska jag …
– Luuugn, ropar jag för att överrösta den arge mannen. Jag mejlar Översättarhelena!

Så är det nu i bloggvärlden. Vi är som en enda stor smältdegel av perfektion och expertkunskaper. Vi känner inte varandra, men vi känner till varandra. Någon mejlar mig för att fråga om de/dem/dom eller stegfel i basket. Någon mejlar Olle för att få ett saknat poetiskt citat utrett. Jag mejlar klarinettisten Översättarhelena för att få min man lugn. Hon svarar prompt:

”Olle ska sänka allting med ett helt tonsteg = två halva tonsteg = två band på gitarren. (Och då får man inte glömma att det bara är ett halvt tonsteg mellan H och C och mellan E och F.) Om klarinetten spelar i C-dur, så spelar Olle i B-dur (eller Bess-dur som vissa moderna musiklärare säger nuförtiden). Spelar klarinetten i G-dur så spelar Olle i F-dur. Spelar klarinetten ett Fiss, så spelar Olle ett E. Spelar klarinetten ett Ciss (vilket gud förbjude), så spelar Olle ett H. Varför det är så här rörigt har jag dock ingen aning om.”

Vad fiffigt. Det är ju som att tala rövarspråket när man grälar. (Eller som att följsamt dansa vals i baktakt bara för att bordsherren som man dansar med är apfull och har manchesterkostym fastän det är bal och jag är vacker som en dag och … sorry. Det är ju en helt annan historia. Vi tar den en annan gång.) Men Olle blir inte glad, trots att hans gitarr var rättstämd och han har fått en förklaring.

– Bb-dur [beee duuur] är en jävla idiottonart på gitarr! Det är bara Eb-dur [ess duuur] som är värre!
– Luugn, det är … försöker jag, men blir avbruten.
– Det är en rörbladskonspiration! Klarinettisterna försöker ta över världen! De försöker sänka alla toner med ett steg, de skrockar ”Then I will be the ruler of the wold, moahhahahaa” och vi med normala musikinstrument kommer att döden dö! Uääääääääh! stönar Olle och faller omkull som Willem Dafoe i Plutonen.

Så har vi då fått svar på ännu en fråga. Men visst borde alla bloggare tydligt skylta med sina specialkunskaper så att vi vet vilken expert vi ska mejla när det krisar nästa gång? (Förväntar mig hinkvis med skryt bland kommentarerna idag, alltså.)
Detta är inte min klarinettspelande son.

{ 42 kommentarer }

Kom ut ur nattdukslådan!

oktober 25, 2006

Olle, alltså min djefla man, har en nattdukslåda, men det har inte jag. Jag har en hylla på väggen bara. Empiriska undersökningar har nämligen gett vid handen att jag är hopplös och därmed omyndigförklarad när det gäller lådor med ickespecifierat innehåll. Man skulle också kunna uttrycka det med denna formel: L+l+x(saker)=r2Lotten plus låda plus saker […]

Läs hela alltet →

Rim och mystik

oktober 24, 2006

Konstnärlig frihet, trallatjoho! Jag har nu lyssnat på Martin Stenmarcks 7milakliv med stort nöje säkert tio gånger. Jag är medlem i en rimmande familj där slagsmål kan uppstå mellan far och son emedan den ene rimmar slaviskt korrekt med alla betoningar, takter och stavelser på rätta ställen och den andre antirimmar. I ett paket med […]

Läs hela alltet →

Fyraåringen är lite sjuk

oktober 23, 2006

I somras började vår Fyraåring bete sig lite annorlunda. Plötsligt stannade han ibland till mitt i steget, frös till en staty och tittade lite snett uppåt som om han funderade. Vad kul, tänkte vi – ”han är sannerligen en spelevink”. Nu under hösten blev dessa stunder fler och längre – vilket inte alls var särskilt […]

Läs hela alltet →

Basket och stavning

oktober 22, 2006

Jag är på väg till en förfärlig match i Söderköping. Förra gången vi var där kom vi med åtta halta och lytta, gamla och kantstötta spelare. Men med tofsar i håret och balsam i själen samt ett himla vinnarhumör. Dock skulle vi möta tolv uppnosiga tjugoåringar som sprang två mil om dagen och tog 500 […]

Läs hela alltet →

Högskoleprovet

oktober 21, 2006

Dignande under ett berg av insulinhöjande mackor, frukt och termosar granskade jag lokalens moderna faciliteter – och fann inga. En pinnstol, ett bord och ett Högskoleprov var vad som stod till buds. Skulle jag kanske ha provianterat mer för att orka? Skulle jag ha dragit ner jalusierna för att inte störas av det komplexa panoramat […]

Läs hela alltet →

Högskoleprovet idag

oktober 21, 2006

Nejnej, jag ska inte göra det. Det närmaste jag har kommit Högskoleprovet är denna text, som tydligen används i undervisningen på skolor runtom i landet. Men nej, jag har aldrig gjort Högskoleprovet och kommer förmodligen aldrig att göra det heller. Men … liiiite sugen är jag allt. Att få ett mått på allmänbildningen är ju […]

Läs hela alltet →