torsdag, juni 8, 2006

Förlåt, det är mitt fel!

av Lotten Bergman den 8 juni 2006

Jomen … om jag alltså hade varit synsk, så hade jag inte letat efter ett par skor i tre dagar. Jag hade vunnit på Lotto. Jag hade inte hoppat av latinet i gymnasiet. Jag hade låtit bli att vricka fötterna. När Annika Bryn skriver om sina förnimmelser sitter jag och gapar av förundran … för jag förnimmer endast smärta. Och beska känner jag, den smaken gillar jag inte. Okej, kärlek kan jag också känna.

Men … och nu ber jag om ursäkt igen … men när jag igår satt med Olle (som svarade med Strindbergscitat) och Skotten (som deppar för att Skottland inte är med i VM men hålls upp av sin starka tro på att Sverige ska mangla England) och lunchpratade om sushi, fotbolls-VM och livet, lät det så här:

Skotten:
– I övermorrn börjar det!

Lotten:
– Jahoooo! VM-VM-VM! (sjunger med sushi i munnen, utan melodi) Den här biten med tonfisk gillar jag inte!

Skotten:
– Hur kan ni äta … guldfisk? (äter stekt bacon, stekt ägg och baked beans)

Olle:
– ”… en brännvinsflaska tömdes på tu man hand …”

Lotten:
– Fast jag är övertygad om att Isaksson skadar sig. Rami får hoppa in, och gör det bra.

Skotten:
– Men han är väl ok nu ..?

Olle:
– ”Min skrift är en avstraffning men icke en hämnd.” Va? Kjell Isaksson? Superstars?

Lotten:
– Andreas Isaksson. Målvakt. Han är två meter lång och väger 50 kg, klart man skadar sig då.

Skotten:
(viskar till mig) – Vem pratar Olle som om han var?

Olle:
– August Strindberg, eh, öh, knepig filur som gjorde sig ovän med allt och alla för hundra år sedan.

Lotten:
(med munnen full) – Sschom Linda Schkugge. (svälj) Aaah, dom här med lax är ju underbara. Kan jag ta din wasabi? Men vet du, Skotten. Jag tror att Rooneys fot kommer att paja igen, så honom slipper vi.

Skotten:
– Äh, han är inge bra. Gerrard är bättre.

Olle:
– Vem, Gerhard? Äh. Ha! Hör: ”Det är glädjande att Beethoven håller; eljes är allt så förgängligt.” Ha!

Lotten:
– Jag tror att de kommer att fejka att Gerrard är skadad. Sen blir han matchvinnare. Förresten startar Anders Svensson, men blir utbytt mot Kim Källström i 52:a minuten.

Ok.
Nu får jag bara hoppas att allt annat jag hotade med igår inte blir sant, för i så fall kommer Olles plötsliga Strindbergsvurm att få ett abrupt slut.

{ 26 kommentarer }

Hur är det att bo i kollektiv?

av Lotten Bergman den 8 juni 2006

Nu har Bästisgrannen med maken (Skotten) och två barn bott i vårt hus i en månad. Hur går det då att bo i kollektiv? Grälar vi om matkassan? Städning? Våra barn och deras ungar?

Nope.

Det här går löjligt bra. Men livet är faktiskt förändrat, för plötsligt har jag en handy man. Jag ber Skotten fixa en basketplan — och hinner inte ens tänka efter, så sitter det en korg där på 3,05 meter och precis där trottoaren är som bredast och minsann har han inte fixat så att staketet går att plocka av så att man verkligen kan göra en tvåtaktare utan skrubbsår.

Det finns alltid en barnvakt. Alltid. Men går vi på bio, besöker stadens krogar och vattenhål och slår klackarna i taket? Nej – för det är så mysigt att vara hemma. Hemma sitter det ju folk i varenda hörn, man vill liksom vara hemma för att inte missa något som kaaanske händer. Som i högstadiet, när vi drog ut med våra cyklar och stod och hängde vid Midsommarvägen/Vårvägen för att tääänk om det händer något. (Det gjorde det ju aldrig.)

Visserligen hittar jag ölburkar här och där (Olle är nykterist, medan Skotten är en skotte), visserligen vill de ha prickig korv, visserligen är det kaos i hallen, visserligen försvinner alla strumpor på ett helt nytt, mycket snabbare sätt och visserligen vill de att kläderna tvättas med något som heter sköljmedel som jag aldrig har använt förut och som göra att handdukarna liksom tappar sin sugförmåga, men … men … men … jag tycker att det här livet är toppen.

När Bästisgrannen och jag var 20 år bodde vi i kollektiv på Skånegatan 66 i Stockholm. Det klarade vi inte alls. Hon stökade, medan jag städade. (Nej, jag begriper inte heller hur det blev så.) Hon gav till slut upp, slog sönder mina vinglas och flyttade hem till Luleå, där hon utövade ett partypromiskuöst leverene – medan jag hittade min Olle och flyttade till universitetsstaden Lund.

Nu slår vi sönder vinglasen tillsammans och letar dagligen efter strumpor. Snart börjar vi säkert sitta på toa med dörren öppen. (Hjälp. När kommer första grälet?)

Några frågor? Ska jag ge tips på maträtter för elva personer? Eller berätta hur man fyller ett kylskåp effektivast? Ta foton på allas omatchande strumpor? Visa upp sängplatserna?

{ 21 kommentarer }