torsdag, april 13, 2006

This was a new one

av Lotten Bergman den 13 april 2006

Jag tog på mig en hatt. I hatten satte jag påskfjädrar, vilket hatten (inköpt av min morfar någon gång 1943) inte hade varit med om förut.

Tre- och sexåringen skulle vara utklädda till påskkärring och dito gubbe, så det var inte tal om att cykla eller gå till dagis idag. Alltså packade jag i bilen in

  • en prinsessa med kringlor och glitter och stjärnor i blick
  • ett Stålmannen-monster med jätteklor och morr i mun.

Då lossnade gallret plötsligt mellan baksätet och kombiutrymmet och så det hängde på trekvart. Jag öppnade bakluckan och klättrade in för att fixa och trixa lite. Med fjäderhatten på, blev jag dock feldimensionerad och inte alls på hugget, så jag gav upp, lät gallret hänga där det hängde och kröp baklänges utåt.

Kryyp. Kravel. Precis när det första (bakersta liksom) byxbenet kom över kanten, träddes det lika smidigt som en hand i en handske över dragkroken. Eller som en hatt på ett huvud. Eller som en födsel baklänges.

Men det visste ju inte jag. Så jag ropade UUUÄÄÄÄÄÄLP!

Som när Gene Hackman eller Eric Roberts hänger på utsidan av framrusande tåg, hängde jag med byxan i en dragkrok. Tyngdpunkten låg helt fel och armbågen jag landade på var inte ett dugg beredd på smällen. Egentligen borde jag av hävstångskraften ha brutit smalbenet. Hade det varit en tecknad film, hade jag gungat fram och åter lite lätt. Med armarna i kors.

(Hatten klarade sig, byxan gick inte sönder och känslan i armbågen dämpar de knastriga hälsenornas signaler till smärtcentrum.)

{ 8 kommentarer }