februari 2006

– Men var är marmeladen?

av Lotten Bergman den 28 februari 2006

Tiden stannar. Klockorna likaså. Vi sex andra runt bordet stirrar på varandra med gräddmustascher. Marmelad? Att köpa sju semlor kostar på, och att klämma en semla alldeles efter två portioner kvällsmat kan få nästan vem som helst lite trögtänkt.

Joodå. Den besvikna sexåringen hade förväxlat ordet marmelad med ordet mandelmassa.

{ 6 kommentarer }

Idag för 20 år sedan

av Lotten Bergman den 28 februari 2006

För tjugo år sedan idag drog jag ut en visdomstand, vilket var fasligt dåligt planerat eftersom jag skulle tenta tre poäng engelsk grammatik dagen efter – lördagen den 1 mars, ja.

Tanden drogs ut av en väldigt snygg tandläkare, jag gick hem och somnade sittandes, dreglandes blod och klegg på en sedan den dagen aldrig mer använd grå tröja med inbyggda axelvaddar. Tentapluggandet var mest av sorten ”där borta ligger boken” och ”jag kan ingenting, det är ingen idé” samt ”kan man äta när man har en enorm krater längst in i munnen?”. Klockan 23.21 var jag sannolikt fortfarande vaken, men tv hade jag inte i mitt studentrum och korridor-tv hade vi inte.

Vad jag gjorde på morgonen den 1 mars, borde jag egentligen berätta om i morgon, den 1 mars. Så får det bli. Temat är kanske ”det är rätt skönt att inte vara 22 år”.

Så: kommer ni ihåg vad ni gjorde den 28 februari 1986? Inte den 1 mars, det gills inte.

{ 38 kommentarer }

Konsten att ironisera

av Lotten Bergman den 27 februari 2006

Det sägs att barn inte förstår ironi förrän de blir uppåt tio år. Jag vet inte, men den allra enklaste formen har mina barn i alla fall hängt med på för fullt.

– Det var en stooooor sko! (Jag håller upp en pytteliten sko.)
– Näää, toookigt! (Det lilla barnet skrattar och fattar inte att jag med min ironiska sidomanöver fick koncentrationen att hamna på ett helt annat plan än ”jag vill inte har skor på mig uuuhuu”.)

Enligt vanliga definitioner, är ironi när man säger något tvärt om, meeeeeen: avsikten är att den som lyssnar ska förstå det.

Alltså: ironi som misstas för allvar är misslyckad ironi. Vad som dock brukar hända, är att den klantige som var ironisk blir förtörnad och säger ”vaffan, fattarunte att det är ironiii” och så känner sig helt fel person generad.

Ordet ironi kommer från grekiskans eiraneia, som betyder ’förställning’ och är intressant nog närbesläktat med ordet för ‘hycklare’ (eiran).

Enligt NE kallas det ironi numera även när en författare har en åsikt, men i en text låter en berättare eller romanfigur framföra en helt annan. Ni vet … när Guillou, Boije af Gennäs, Rydberg och för all del Brown måste skriva försvarstal eller motivera sina romanfigurers uttalanden. (Brown var så dum, så dum, som sa att det låg fakta bakom Da Vinci-koden. Om han bara hade sagt ”nä jag har hittat på allthopa ba”, så hade han sluppit skäll. Å andra sidan fick han ju uppmärksamhet, vilket kanske var det viktigaste?)

Det finns även ett par andra ironier:

Den romantiska ironin – när en författaren plötsligt vänder sig till läsaren och kommentererar vad h*n har skrivit. Detta gillar jag – som när serietecknare plötsligt bryter serieillusionen och påpekar att ”nä, det här fick inte plats i den här lilla serierutan”. Häpp!

Den sokratiska ironin – när man framställer sig som okunnig och låtsas vilja lära sig för att med list och (förmodligen) bildning sedan totalt nedgöra den man diskuterar med. Duktiga politiker kan använda sig av detta knep. Ärligt? Näeh. Effektivt? Jaa.

Den tragiska (eller dramatiska) ironin – när ett till synes enkelt uttalande ser ut att stämma, men i själva verket visar sig kunna tolkas på ett helt annat sätt. Eller om vi som åskådare vet vad som kommer att hända med karaktären, som är helt ovetande. Om man använder detta i en film, blir det en bra film. I alla fall om Spielberg får förstatjing. (Ett enkelt exempel: varje gång vi skriker ”öppna inte garderoben, det står en mördare där inne!”.) Det kan också vara lite enklare – lite som Emil i Lönneberga. Han ville väl, men det blev så fel.

Ding dong, det var dagens första lektion. Och vad ville jag säga? Jo, alla som vrålar ut sin ironi och slår sig för bröstet och säger ”haru ingen humor eller?” till dem som inte förstår, kanske skulle dämpa sig lite. Det är inne att vara snäll nu.

(Ser ni – och njuter ni lika mycket av det som jag – att jag helt korrekt har skrivit fyra skiljetecken i rad på ett ställe i denna text?)

{ 19 kommentarer }

En diamant i en dynghög

av Lotten Bergman den 25 februari 2006


(Nej, jag stoppar inte fingrarna i öronen. Jag trycker in radiolurar i öronen för att följa hockeymatchen före föreställningen.)

Ur publikhavet, precis vid catwalken:
– Men … sa jag till min syster … den där tanten där borta ser ut som Anna-Lisa Ericson.
– Va? sa min syster.
– Men hon kan ju inte vara här. Och karln som sitter bredvid ser ut som Nattpappan!
– Vem? sa min syster.
– Och varför skulle dom vara här med … henne, Lena Söderblom? Näe. Jag ser fel.
– Ssssch. Nu börjar det, sa min syster.

Flashback:
I ett annat tidevarv var Broder Jakob förtjust i Jerry Williams. På väggen i hans pojkrum satt en recension av en konsert med denne rockare uppsatt – och rubriken var ”En diamant i en dynghög”.

Tillbaka till nutiden:
Jag var i kväll på Tyrol i Stockholm och såg Cabaret. Men maten var i alla fall god.

Nostalgi:
När skådespelarna i tre omgångar hade tagit emot publikens ovationer, kom Nattpappan Peter Schildt upp på scenen och berättade att huvudrollsinnehaverskan skulle få pris av Anna-Lisa Ericson (93 år), som stöttades upp på scenen av Lena Söderblom. Anna-Lisa stapplade, stannade upp, tittade ut mot oss åskådare, tog ett snabbt balettsteg och stapplade vidare. Jag fick än en gång anledning att visa upp mina busvisslingstalanger.

Diamanten
Peter Jöback. I’m, flabbergasted och ska aldrig mer någonsin säga att hans låt i Melodifestivalen 1990 inte var bra.

{ 6 kommentarer }

Men lite intellektuell är jag allt ändå

februari 24, 2006

Tänkte bara … kan ju inte ta åt mig äran för ordet ”bokstävlarna” här nedan. Gunnar Ekelöf (1907–68) gav 1932 ut en diktsamling som hette Sent på jorden. Läs, njut och lär. sonatform denaturerad prosa krossa bokstävlarna mellan tänderna gäspa vokaler, elden brinner i helvete kräkas och spotta nu eller aldrig jag och svindel du […]

Läs hela alltet →

Ingen hemlisbloggare i Ojulkalendern idag

februari 24, 2006

Sjuka barn förvirrar sinnet, bokstävlarna hamnar fel och böckerna trillar omkull.

Läs hela alltet →

Jag – idag en dubbeljobbande gräsänka

februari 23, 2006

Eftersom jag som vanligt var uppe för sent igår kväll (halv två, dumma, dumma människa!), var treåringens plötsliga fot i min tinning klockan halv sex i morse oönskad. Jag vet inte varför foten placerades i tinningen och jag vet inte varför treåringen låg i min säng. Inte heller vet jag varför plogbilen skrrrrrapade gatorna rena […]

Läs hela alltet →

Några vinterminnen

februari 23, 2006

När jag hade bott i tre år i Luleå utan att en enda gång ha hasat upp på Ormberget eller ens varit i närheten av Måttsundsbacken, fick jag nog av allt skid-tjat. Min farbror Sten Stenson i Älvsbyn lånade ut skidor med fastskruvade stålkanter, stavar med läderhandtag och ett par vinröda slalompjäxor. I skinn. Läderpjuck. […]

Läs hela alltet →

Man kan inte förstå allt

februari 22, 2006

Strax utanför mataffären står en ungefär fyraårig kille och gråter. Jag har handlat nästan ingenting för 437 kronor och är sur. Var är killens föräldrar? Hörni, ta hand om … – Maaaammaaa! Gå inte mamma! Killen snorar och torkar tårar med blöt vante. (Ni minns känslan?). Jag går sakta mot bilen, vänder mig om. Var […]

Läs hela alltet →

[schvejts]

februari 21, 2006

Så spännande. Ploff. (trill)Tjoff. (gäsp)Oj. (åh)Hupp. (nämen)Snurr. (snubbel) Ja, nu får vi i alla fall möta Ssssssssvejtsch. Ssssssssväjtsch. Om jag nu ska stå ut med schlött taktikschpel, får Wikegård faktiskt för mina nervers skull uttala motståndarna i morgondagens mats rätt. Say after me: Schweiz uttalas med sssssschhhhhh först, ssssssssss sist.

Läs hela alltet →