torsdag, januari 12, 2006

Leendet

av Lotten Bergman den 12 januari 2006

Det är som förgjort. Det kommer att gå rykten om mig. Ena dagen joggar jag skrikande runt i ett shoppingcentrum, idag störde jag gästerna inne på McDonald’s.

Jag hade inte ens ätit där – skulle bara passera rakt igenom, rapandes mycket nyttig sushi. Efter tre steg på det alltid kladdiga golvet, tog jag en sväng lite för snävt och fick in ena foten i barnstolsstapeln. Krasch, bang, bom. Stök och trassel, alla barnstolar har ju ben som spretar, nästan i spagat.

För att visa hur obrydd jag var över detta, städade jag bland de fallna stolarna och satte sedan leende (signalerande självironi, visst då, eller hur?) stegen mot dörren … när nyckelbandet runt halsen plötsligt utlöstes och föll som vorde det en alltför känslig skidbindning. Fortfarande leende, böjde jag mig ner för att plocka upp knippan – och slog på nervägen huvudet rakt i ett bordshörn.

– Aaaahaaaaaj! sa munnen på tok för högt innan självbehärskningsmekanismen slog till.

Leende sträckte jag på mig, leende gick jag ut, inte lika leende satte jag mig i bilen och inte alls leende gnuggade jag ynkligt min bula.

Fast nu ler jag igen, jag gillar när det syns hur ont jag har.

{ 13 kommentarer }