tisdag, januari 10, 2006

Joggingrunda i shoppingcenter (lååång text)

av Lotten Bergman den 10 januari 2006

Jag tror att det började med att jag tog på mig ett par byxor som var för små. Byxor ska inte plötsligt bli för små, nämligen. Det finns ingen anledning i världen att fullständigt korrekta byxor plötsligt krymper. Ett dåligt omen alltså.

Det fortsatte med att födelsedagsbarnet kom ner i köket precis när vi förberedde presentutdelning och skönsång. Hon hade blivit väckt av en vilsen väckarklocka som sedan den inköptes alltid har ringt en halvtimme senare än den ställts in att ringa. Och nej, vi har inte vant oss.

På förmiddagen skulle jag bara snabbt in och köpa en viktig bok (återkommer till den senare) och byta batteri i en klocka, och svängde med treåringen och den nyblivna sexåringen in på Tuna Park, ett ovanligt trevligt shoppingcenter, som det heter på ren svenska.

När jag betalade batteriet, sprang treåringen helt utan förvarning ut ur butiken. Det är lugnt, tänkte jag, vi är ju inomhus. Tre sekunder senare kom jag på att en treåring springer rätt fort, och sade till sexåringen att springa efter honom och bara vara med honom, inte slita och dra och få tillbaka honom utan bara liksom vakta lite. Hon sprang. Ytterligare fem sekunder senare lämnade jag min plånbok och betalkort och nyckelknippa på affärsdisken och sa ”vänta, jag måste bara kolla så att de inte springer för långt”.

Borta. Puts väck. Snabb action: i vinterkängor, tjockejacka och för små brallor lufsade jag runt hela affärskomplexet ett varv, stack in näsan i alla roliga affärer och ropade ”jag har tappat en sexåring och en treåring, håll kvar dem här om de dyker upp”.

På andra varvet reste sig en småbarnsmamma på ett café och sa att hon skulle springa ett varv åt andra hållet.

På tredje varvet började affärspersonalen ställa sig i dörröppningarna och se bekymrade ut.

På fjärde varvet bad någon på Stadium om mitt mobilnummer om han skulle hitta något barn.

På femte varvet kom tre uniformerade poliser emot mig. Jag delade snabbt och säkert helt olämpligt ut order:

– Jag har tappat mina barn! En på sex, en på tre! Flickan i prinsessklänning, killen med blåa kläder och rufsig frisyr. Kolla utomhus är ni snälla!

På sjätte varvet började jag få ont i hälsenorna. Det var bara jag som rörde mig. Alla andra människor hade slutat handla. Mammor hade slutat amma. Personal hade slutat personala sig. Jag hade själv tappat känslan för vad som såg lämpligt ut eller lät rätt och vrålade barnens namn och hörde hur rösten gång på gång vek sig och tänkte på alla filmer om försvunna barn som jag har sett. Halva Lotten ville sätta sig ner och bara gråta, andra halvan ville vara käck och rolig och säga ”ah, ett visst svinn får man räkna med”.

Hur kunde de försvinna på bara ett fåtal sekunder? Hur kunde jag prioritera batteribetalningen framför treåringens rymning? Hur …? Långt borta såg jag plötsligt en prinsessklänning med ryggen mot mig. Ja! Hurra!

(I en amerikansk film hade jag när jag vände barnet mot mig fått en chock och sett ett helt främmande barn i en identisk klänning. Men denna historia slutar lyckligt.)

Sexåringen hade gjort precis som jag sagt: bara följt med treåringen, som hade valt att springa in på tråkiga Lindex, där vi aldrig ens tittat in förut. Där hade han satt sig tillrätta vid ett legobord och byggt ett högt torn. När sexåringen tröttnade på detta, hade hon klokt nog ställt sig alldeles utanför affären som en signal för att visa var de var. De hade inte saknat mig alls. Jag presenterade barnen för ena polisen, som ropade i walkie talkien att barnen var funna. De skulle bara patrullera lite, och hade nästan fått göra en riktig utryckning och var nog nöjda.

Svettig tog jag och barnen sedan ett ärevarv, hämtade plånboken och tackade publiken. Segermiddagen (pannkakslunch med extra grädde) intogs på ”Basilica”, som hade följt racet och gratulerade mig genom att bjuda mig på en cappuccino.

På väg hem mötte jag en bil som utan anledning körde rakt mot mig på fel sida av vägen. Jag körde ut på vägrenen och stannade där i ett par minuter. Andades. Svetten rann i armhålorna. Håll humöret uppe för barnens skull! ”En sån tokig bil, den körde ju fel!”.

Nu håller jag oss inne resten av dagen. Omen hit, omen dit, inte vet jag. Nu slänger jag byxorna i soptunnan.

{ 17 kommentarer }