fredag, december 31, 2004

Nyårsminnen (Hemmets Veckotidning 2004-12-31)

av Lotten Bergman den 31 december 2004

Det är knepigt, det här med tiden som bara går och går. Jag vill liksom komma fram till dörren någon gång.

December är smart som månad betraktad. Först lyser man upp den nermörka första advent med en massa pyntlampor och stearinljus och så kommer Lucia och sjunger att soligare tider stundar. Lite senare blir det vintersolstånd – den vetenskapliga omstarten. Så blir det jul – fast här i Sverige tjuvstartar vi en dag i förväg för att inte missa Kalle Anka. Ja, och sen blir det nyår.

Med andra ord – vi kan fira att bättre tider är på väg vid fem olika tillfällen på en månad. Jättefiffigt, annars hade december varit som vilken november som helst. Och då hade vi ju aldrig kommit fram till januari!

Nu är det alltså slut på 2004. Jag som precis har lärt mig att inte skriva 2003! Redan i november daterade jag ett brev med 2005 för att vara på den säkra sidan. Men inte ska vi sitta här och blicka framåt? Nejnej, tacka vet jag dåtiden. Den vet man i alla fall var man har.

Förr i tiden var jag liten. På 1970-talet hette grannarna Blomberg, Hägerdal och Wilke och de hade fest mest hela tiden. De vuxna klädde ut sig och skrålade och sjöng i armkrok ”Ol’ Man River” och ”Tom Dooley” samt ”We Shall Overcome”. Vi barn, vi bara somnade under soffbordet. Jag minns allt i ett tydligt töcken. (Liksom mina föräldrar, har det visat sig.)

Men nu är det mina barn som är små. Vi har varje nyårsafton som tradition att slå runt hemma hos våra bästisgrannar som heter O’Gorman. Min man ”Nykterist-Olle” ska alltid ha smoking på sig, men den möglade för två år sedan. Nu har han på sig min farfars frack istället. Grannen ”Whisky-Eddie” är skotte och vägrar klä ut sig. Han ska ha kilten på sig, därmed basta. Kalsonger? Icke! Vi fruar har frasande ålskinn och fjäderboa och aktar oss noga för eldfängda ljusstakar. Högklackade skor? Ånä, de är inget vidare för kringgående rörelser och kniptångsmanövrar, så dem skrotade vi för ett tiotal år sedan. Vi tycker att vi är vackra, men barnen är ovana eftersom det händer så sällan.

– Mamma, du ser ju ut som en boaorm med fjädrar! säger Erik (12).
– Eller ett väldigt magert lejon! säger Ida (10).
– Eller en glass-strut! säger Oskar (7).
– En flugsmälla! säger Moa (4), som inte riktigt förstått vad vi talar om.
– Bläh, plääh, pbbrääh, säger Sigge (2), som provsmakat boan.

Maken och sjuåringen blir sömniga klockan 23.05 och vill gå och lägga sig. De skålar högtidligt och allvarligt i äppelcider med de andra barnen. Eddie sjunger ”Auld Lang Syne” i sin kilt och blandar whisky i skumpan. Han är känslig för golvdrag, och bör absolut inte tillåtas att sitta i snödrivor. Jag och hans fru Bästis-Kicki återupplever gamla nyårsaftnar som firats på fritidsgårdar, i korvköer, på basketläger och mystiska maskerader.

Nyvunna lärdomar att dra sig till minnes vid nyår:
• Vällingen sprutar som ett fyrverkeri om man värmer den för länge i mikron.
• Champagneglas går sönder om man staplar dem på varandra för att bygga torn.
• Barn somnar inte under soffbord längre – de ska nogsamt iklädas pyjamas och få tänderna borstade eftersom cidern och chipsen numera är livsfarliga.
• Fjäderboan passar bra som snuttefilt.

Dans? Pah! När Eddie fått på sig långkalsonger har vi snöbollskrig istället. Nyårsflirt? Fnys! Här går all energi åt att se till att alla överlever till nästa år. Fyrverkerier? Nej! Men alla som är vakna får två tomtebloss var. Nyårslöften? Aldrig i livet! De måste ju hållas.

December lider mot sitt slut, detta år kommer aldrig mer tillbaka. Eddie och kilten leker snö-Godzilla utomhus med rödrosiga barn fastän det är midnatt. Olle sover på 70-talsmanér under soffbordet. Jag petar bort ostbågar mellan tänderna med hjälp av den spetsiga delen på tomteblosset och får bränt knasterskräp i handflatan. Kicki har krängt av sig klänningen som satt som en strumpa där hälen motsvarar rumpan. Nu dammsuger hon under mina fötter.

Jag öppnar dörren: välkommen, 2005!

/Lotten Bergman

{ 1 kommentar }