Julgranen

av Lotten Bergman den 27 december 2001

Granen står så grön och grann och barrar.

Det spelar inte någon roll om jag gör ny snittyta eller häller magnecyl och socker i det ljumma vattnet till vår julgran –– den börjar ändå barra så fort jag närmar mig med en julgranskula. Det lilla, lilla snöret trär jag på en grentopp – och så jag har tröjärmen full av barr.

Våra bästisgrannar har plastgran med femtio meter glitter i olika färger. Och blinkande julgransljus i olika färger. Samt snö av bomullsbollar i olika pastelliga färger. (Vilket vår glada fyraåring trodde var marsmallows.) Grannarna tycker att det är irriterande med dammråttorna mellan låtsaspaketen under granen.

Den finaste gran jag någonsin sett hade bara en enda prydnad: hundra röda gelékrokodiler. De var ungefär en decimeter långa och hängdes upp med björntråd som syddes fast i gelékrokodilernas stjärtparti. Denna gelékrokodilsfamilj sitter högst på min gran-minnes-piedestal. Tänk er julgransplundringen på tjugondag knut! (Nu suckar jag lyckligt och tittar med simmig blick bort i fjärran.)

Hemma hos min mormor är julgranen fullständigt livsfarlig – den tänds som alltid med enbart levande ljus, som sitter fast i små metallhållare vars fjäderklämma blir allt slakare. Särskilt livs- och brandfarlig är denna tradition eftersom min barrningsförbannelse nog kommer från min mormor från början: redan på julafton är granen torr som fnöske. Endast ett par minuter om dagen orkar mormor med oron över att julgranen snart står och brinner som ett majbål i december. Resten av tiden står granen mörk och tyst i skamvrån, precis som min mamma och hennes syskon när de var små.

Tillbaka till vår barrande, vackra, enormt stora och halvdöda gran. I år står den likt ett italienskt torn alldeles snett. Julgransfoten har nämligen drabbats av halvsidig förlamning: två av de fyra skruvarna glappar i gängorna. Med tre plasttvingar som jag felbeställde på postorder för tre år sedan – och förstås aldrig returnerade – har vi rätat upp granen fem-sex gånger per dag. Detta jobb måste göras med helt oberäkneliga mellanrum, ibland tre gånger i timmen, ibland bara till morgon, middag, kväll. Vi utser granvakt varje morgon.

– Granen! Det är dags! skriker ordningsamma Ida, sju år, när hon vaktar.
– Kom! NU! Det hänger på sekunderna! vrålar jag när jag är granvakt (och lägger in lite panikkänsla i skriket för att få en snabb reaktion av resten av familjen).
– Grrrranen. Rrrrrr. Grrrrrranen trrrrrrillar snarrrrt! säger vår fyraårige Oskar, eftersom han precis har fått kläm på hur man säger rullande R med tungspetsen.
– Kan vi inte köpa en ny julgransfot? ropar min man inifrån grenverket, vilket jag tolkar som en grov förolämpning mot mina farföräldrars antika, sirliga järnfot med inbyggd blyklump i botten.
– Oj, granen trillade nyss, säger vår nioårige granvaktare Erik, som för var dag blir allt mer lik Professor Kalkyl.

Vår snart tvååriga Moa hade inte behövt vakta gran förrän i morse. Hon har hjälpt till på andra sätt. I förrgår tappade hon dammsugaren nerför källartrappan så den sprack (dammsugaren alltså , trappan håller än så länge). Numera får vi sopa upp våra granbarr med handkraft. Moa hjälper oss genom att sitta under granen och plocka barr med pincettgreppet (tumme och pekfinger). Barren lägger hon på vår kaktus, för där hör de ju hemma. I morse förstod vi att hon vuxit upp och blivit mogen för vuxna granvaktaruppdrag, när hon yttrade sin första treordsmening:

– Granen ligger sover.

©Lotten Bergman, 2001

{ 0 kommentarer… lägg till en nu }

Lämna en kommentar

Previous post:

Next post: