Hoppa till innehåll

Die Hard, liksom (Publ. i Sydsvenskan 2001-08-02)

Jaha, nu har jag dödat. Igen.

Myggor är helt okej, helst innan de ätit. Tvestjärtar är svåra, de ligger kvar och rycker så länge och gör barnen så ledsna. Silverfiskar är patetiska – de nästan försvinner i toalettlektyren och ser bara ut som blyertsstreck.

Men stora, gröna, sömniga flugor är hemska. Deras lilla skelett knastrar, hjärnsubstansen kletar och blodet kladdar. Tapeten blir sig aldrig lik.

– Vad dum du är, låt den leva, säger min man när jag ulkande försöker klämma ihjäl en fet en mot fönstret.
– Aaaaaaah, stönar jag riktigt högt så att flugans revbensknaster inte ska nå mina öron.
– Vad dum du är, flugor har väl inget skelett! påpekar min dotter.
– Aaaaaaah, stönar jag, när jag får in lite gult klet under tumnageln.
– Vad dum du är, nu blev ju fönstret alldeles smutsigt, säger min ordentliga mamma. Kan man inte ha lite flugpapper hängande i taket istället?
– Aaaaaaah, vrålar jag, med en vansinnigt ilsken blick på min mamma.

Jag har inte varit med om mycket, det har jag inte. Jag har inte bestigit höga berg, inte hoppat fallskärm, inte utövat djuphavsdykning. Men en sak vet jag: flugpapper hänger jag inte upp. De är ju omänskligt grymma.

Det var på ett kombinerat garden- och cocktailparty. Alla vinglade med vinglas och höga klackar i mjukt gräs och fick order om att använda toaletten i hallen eftersom den på ovanvåningen höll på att renoveras. Jag vände uppochner på instruktionerna och gick upp på ovanvåningen, satte mig på toaletten samtidigt som jag i mörkret trevade efter lampknappen. (Ja, på cocktailpartyn är det ibland väldigt bråttom.)

Och då, famlande efter både lampa och toalettpapper, vred jag huvudet rakt upp i en klistrig spiral av flugpapper. Fast det visste jag ju inte då, så jag skrek av min lungors fulla kraft. Vad händer? Sitter en mördare på toaletten och väntar på vingliga offer? Är det en bläckfisk? En gammaldags torkhuv som ska äta upp mig?

Värden sprang snabbt uppför trapporna för att hjälpa mig – men då vägrade jag, där jag ju satt, att öppna den låsta toalettdörren. Förstås.

Den kvällen gick jag hem med svansen mellan benen och flugpapper runt halsen och måste numera skälla ut alla som ifrågasätter mitt flugdödande eftersom jag då påminns om flugpapperstortyren.

Igår kväll skulle jag sova, när flugterrorn åter satte in. Täcket var för varmt, men utan täcke klev den feta, sömniga, gröna surrmarodören omkring på mig utan mål eller mening. Jag sparkade med höger ben, och den satte sig på vänster ben. Jag tände lampan och ställde mig i sängen med en ihopknölad t-shirt i ena handen och ett sladdrigt pennfodral i den andra. Kampen på liv och död slutade – trodde jag – med att jag tryckte till flugan med tröjan i ett hörn av rummet. Lugn. Frid. Stillhet.

Tystnaden bröts av ett dämpat surrande från nyss nämnda hörn. Flugan tog ett djupt andetag, bröt sig loss, välte bort t-shirten, ruskade på sig och satte kurs mot mig. Jag drog samtidigt upp täcket till öronen och placerade en kudde ovanpå huvudet och lämnade alltså endast en minimal springa för luften att sippra in i min näsa. Nu skulle här sovas.

Jag hann precis slappna av under den lilla stund då flugan ställde in siktet. Wrooom. Jag skrek högt, fäktade med armarna och gav mig själv en rejäl uppercut rakt på näsan. Sedan snöt jag mig i handen.

Förolyckad fluga funnen.

© Lotten Bergman, 2001

Share
Publicerat iKåseriskafferi

2 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.