Hoppa till innehåll

Månad: december 2000

Om Torsten Ehrenmark

ehrenmark spikingTorsten Ehrenmark (1919–85) var för mig först och främst kåsör. Jojo, journalist också, men det var som en kåserande radiopratare, en kåserande utrikeskorre och kåserande författare han var min förebild. Nu var jag visserligen inte gammal när han levde, men allt han (och Gits samt Kar de Mumma) skrev i tidningarna, läste jag. Och klippte ut och sparade. Klistrade in i pärmar och läst om. Och om igen. Och så tänkte jag att kåsör, det skulle jag minsann försörja mig som när jag blev stor. Åka till OS, bo i London, ringa till en redaktion mitt i natten och rapportera in skojiga meningar på en knastrig telefonlinje.

Japp, det är precis som att idag vilja bli typograf, dräng, telegrafist, sjukvårdsbiträde eller faxförsäljare – kåsöryrket är dött.

Ehrenmarks barndom är lite annorlunda. Hans (frånskilda) föräldrar var kringresande skådespelare (taskspelare) och han uppfostrades av sina farföräldrar i Örebro – därav den lilla närkingskan som man kan höra i gamla Sommarprogram. Han kunde läsa när han var fyra, men var enligt egen utsago ändå förfärligt obildad eftersom han trodde att han faktiskt bodde hemma hos sina föräldrar. När han började skolan upptäckte han först att han redan kunde allt som de andra skulle lära sig, och sedan att lärdom var värdelöst gods eftersom det enda som räknades var t.ex. färdigheten att stjäla äpplen.

När pallade ni senast äpplen, bloggläsare? Vi borde palla mer äpplen, det borde vi. Mycket coolare än fildelning.

Ehrenmark var under 60-talet mest radiopratare, och illustrerade ofta sina texter med skivinslag enligt Myggans Nöjeslexikon. Tänka sig. Skivinslag i radion. Innovativt. När han under många år inledde eller avslutade den långa raddan av Sommarpratare lär han visst ha struntat komplett i vilken musik som spelades. ”Ta vad som helst, bara!”

Ett av hans uttalanden som stämmer väl överens på mig är:

”Det bästa som finns här i världen är en väl ordnad dålig ekonomi.”

Ett av hans uttalanden som alls inte stämmer med mig är:

”Vägen till flickors hjärtan går via idogt fotbollsspelande.”

Inte ens om han hade skrivit ”Vägen till karlars hjärtan går via idogt basketspelande” hade jag tyckt att det gick ihop.

Eftersom han varje år fick ge ut en bok med kåserier, finns det en försvarlig mängd böcker som är hopplösa att sortera i vår bokhylla eftersom titlarna är ologiska och omslagen saknar årtal. Jag har dessutom dubbletter till dessa – mejla om ni vill ha en av dem! (Uppdatering: de går åt väldigt snabbt – bara en kvar!)

  • Det luktar skämt
  • Händige herrn
  • Ingenting att skatta åt
  • Mina olympiska vinterspel
  • När det blommar
  • I fel kläder
  • Jorden runt på 8 dagar
  • Pubar, golvdrag och en kopp te
  • Nu är det klippt
Torsten Ehrenmark signerar ”En av de aderton” i Erik Anderssons lanthandel i Edsleskog.
Torsten Ehrenmark signerar ”En av de aderton” i Erik Anderssons lanthandel i Edsleskog.

©Lotten Bergman 2007

Share
8 kommentarer

Jullugn (Publ. i Sydsvenskan 21/12 2000)

Tänk er att granen bara är klädd på ena sidan och att julklapparna slagits in i tidningspapper samt att julduken ersatts med en ostruken knallgul påskduk. Samt att tomten bär på en svart plastsäck och är klädd i grön träningsoverall. Se slutligen framför er hur det hänger en naken luciakrona på ytterdörren och att glittret i granen är ugnsfolie riven i remsor.

Då ser ni strax mig tindrande mitt i alltihop emedan jag är världsbäst på att inte stressa under julen.

Under femtio veckor per år far jag fram som en bulldozer och välter blädderblock, tappar ägg, spiller surströmming, drar sönder persienner, river möbelhinder som lömskt placerats i min väg och krockar med kolleger som envisas med att långsamt släntra fram i korridorerna istället för att springa.

Men under jul och nyår lägger jag in en mycket låg växel. Nästan backen, faktiskt.

Det finns vissa måsten, det ska jag erkänna. Jag måste ha en riktig gran trots att det kan sluta i vildsinta gräl med försäljare som påstår att grenarna ska spreta ut mest och bredast nertill. Jag måste ha ett julklappsberg som döljer julgransfoten, vilket fixas snabbt om allt (även örhängen och små tvålar) packas in i skokartonger. Dessutom tittar jag och min man på Kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson hur mycket barnen än protesterar.

På julafton är vårt hus ordnat som cirkelträning i högstadiet. Fast utan disciplinerande visslingar.

I videon rullar enstaviga filmer som Hair, Grease, Ghost, Twins, M*A*S*H och Speed som man kan hoppa in i och njuta av när som helst utan att behöva fundera över djupare mening eller eventuell handling.

I ett rum står ett ishockeyspel och en resultattavla på den ständigt vältande blädderblocksställningen samt en ask mjuka servetter för min bror som fortfarande gråter när han förlorar en match.

I en kista bredvid husets skönaste fåtölj ligger lagom stora böcker som passar perfekt att lägga över ansiktet för lugn och ro. Faster Ullas läppstift torkas bort ur böckernas mittuppslag på annandagen.

I varje rum finns en stöklåda med leksaker för stökbarn. Alla barnovänliga vaser, böcker och giftiga plantor står så högt att inte ens faster Ulla når upp till dem.

För gäster som måste ha klenäter, kalvsylta, julmuzak, brunkål, grisfötter och ett renskurat kylskåp rekommenderas ett besök i källaren, där vi av flyttkartonger, tygsjok och staplade möbler har ställt i ordning en labyrint utan utväg. Där skräms släktingar från vettet och skiljs agnar från vetet så att endast gräddan på moset består.

Vi som avslappnat ostressigt firar jul tillsammans är alltså tuffast av alla tuffa och kan till och med stå emot lusten att griljera skinkan. Men likt andra tuffingar som Rambo, Simson, Arnold och Akilles har vi en svaghet: utan stress får vi överskottsenergi och rätt som det är kan det hända att fjorton driftiga julgäster putsar fönster medan värdinnan för en gångs skull gräddar pepparkakorna innan de serveras.

©Lotten Bergman, 2000

Share
Lämna en kommentar