Mat i Tallinn: #epicestonia

av Lotten Bergman den 30 augusti 2015

Som jag berättade igår, är jag och lillasyster Orangeluvan på vift. Vi sov i en svit på resan över till Estland och fick dricka äkta champagne samt blev nu på morgonen erbjudna champagne till frukost. Eftersom vi inte var det minsta lilla bakfulla, tackade vi artigt nej. Istället åt vi bacon & bakelser och drack fesljummet kaffe.

När jag var på skoresa i i Leningrad 1984 var det komplett omöjligt att hitta mat med smak. Eller för den delen öl med kolsyra. När de ryska trupperna drog sig tillbaka från Estland 1994, var läget i Estland ungefär likadant på matfronten. Sedan dess har det hänt en hel del; framför allt har de här upptäckt vitlöken. Arrangörerna av #epicestonia gör allt i sin makt för att vi ska äta allt som ätas kan och dricka mer än det som drickas kan. Vi är ytterst måttliga och inte ett dugg vingliga men satan vad svårt det är att tacka nej till ett mellanmål bestående av köttsoppa, nybakad grovbröd, vitlökssmör och ”kama”. Med fesljummet kaffe till – anar vi en trend?

(Förklarande parentes: kama är ungefär fyra [icke namngivna] sädesslag och ärtor [!] som rostas så att stärkelsen omvandlas till socker. Detta blandas sedan med vispgrädde och serveras med nyplockade blåbär och lingon. ”Men det är ju så sött!” utbrast jag 23 gånger med vispgrädde på haka och nästipp och med den lyster i ögonen som endast medelålderskvinnor under intensivt sockerintag plägar uppvisa. Kokerskan eller hennes nära släkting viskade då något både ohörbart och svårtolkat på estniska till en av våra guider som förklarade att det kanske skulle kunna vara så att någon person någon gång under tillagningen möjligtvis av misstag skulle kunna ha råkat hälla lite extra socker i anrättningen. Och tydligen kan man tillaga kama på pulvermix.)

När vi inte äter mellanmål, äter vi t.ex. lunch. I en restaurang som var så galet inredd att jag inte ens blev särskilt chockad av att stöta på detta på väg till toaletten:

snusk

Eh. Hm. Jomen.

sallad_est

Förrätten var en bärsallad med ost, kött och bröd och lite mer.

risotto

Orangeluvan åt en nätt liten risotto.

laxfennel

Jag valde en lax med fänkålspuré.

efterratt

Och så klämde vi ner en liten efterrätt. Eller två.

När vi inte äter frukost, mellanmål eller lunch, äter vi kvällsmat. Tyvärr kan jag inte beskriva vad vi åt mellan 21 och midnatt på annat vis än att publicera en helskottas massa bilder. Ni anar inte. Jo, det gör ni förstås nu när ni börjar skrolla neråt här och bara gapa av förundran.

Raaaap.

Texten är på engelska eftersom menyn var just det. Om jag orkar, kommer jag att skriva en lämplig svensk översättning under måndagen. Just nu är jag så trött (på mat) att jag har lust att skriva ”vin & mat” på varenda bild …

mat1

”Bluefin tuna Strogonia, apple and celery sauce.”

mat2

”Venison tartar with mustard, marinated rye bread and onion croutons.”

mat3

”Lobster pelmeni with apple, spinach and saffron sauce.”

mat4

”Roasted sturgeon filet from Härjanurme farm with oxtail confit and fennel-olive sauce.”

mat5

”Roasted Black Angus beef flank with truffle potato puree and Madeira sauce.”

mat6

”Millefeuille with caramel and apple sorbet.”

En cliffhanger nu så att ni känner att det här är något att följa upp:

orangel_

Vad är det Orangeluvan håller mot sin ostrukna blus?

{ 2 kommentarer }

Två systrar på vift: #epicestonia

av Lotten Bergman den 29 augusti 2015

– Och då säger rättsmedicinarn att likmaskarna …
– Men hur ser han ut?
– … har kryllat ur ögonh… Det är en hon och hon ser inte ut.
– Okej. Var är champagnen?
– HAR DU SETT MINA NYA SKOR?
– Ser du tavlan där?
– Hm. 1986.
– Såna där chips går ju att äta trots allt.

Se där en typisk dialog mellan systrarna Lotten och Orangeluvan. Vi är egentligen inte alls lika varandra, men oj vad vi är lika varandra. Nu ska vi resa tillsammans till på tisdag morgon för att jag har ”vunnit en resa”. Visserligen måste jag göra en motprestation och blogga om allt som händer och då och då även slänga ur mig 140 tecken på Twitter emellanåt med hashtaggen #epicestonia. Men jag gör faktiskt vad som helst för att få resa, och det här med att blogga som motprestation är ju ungefär lika jobbigt som att äta frukost.

lottengoldcheck

Nu har vi checkat in i guldkön i Värtahamnen …

… men funnit ett fel:

sviter

Vi har totalchockats av det faktum att vi ska sova i svitavdelningen …

champagne

… öppnat gratischampagnen …

fotar

… utan obekväma skor vandrat omkring i den vilda jakten på chips och nötter …

gulhogtalare

samt brassat Robbie Williamsmusik i vår svit eftersom Orangeluvan hade med sig en liten, gul högtalare.

Men … känner ni igen rösten?

Nu måste vi rusa iväg och träffa kaptenen och gå på båtrundvandring. Jag planerar att ta över rodret och styra mot New York.

{ 26 kommentarer }

En lärorik livsresa: Tjugoettåringen har ordet!

av Lotten Bergman den 27 augusti 2015

För nästan prick ett år sedan skrev jag inlägget ”Utbildning i kringelikrokar och karriärskiften?” för att jag ville att kommentatorsbåset skulle fyllas av bevis för att det faktiskt går att plugga lite här och där alternativt inte plugga alls och fara omkring som ett rö för vinden och ändå överleva och vara glad.

Det hela handlade om den dåvarande Tjugoåringen (vilket jag inte talade om), som var vilsen och olycklig och inte visste vart hon skulle ta vägen eftersom hon faktiskt hade hamnat helt fel trots att hon bodde med brorsan, den dåvarande Tjugotvååringen, i en perfekt lägenhet i Lund och dessutom gick på en utomordentlig utbildning som skulle ge henne en rejäl civilingenjörsexamen.

Men det var ju inte alls perfekt, rejält och utomordentligt. Det enda hon gladde sig åt egentligen var basketaktiviteterna i Eos och fästmannen (ergo ”spanjoren”) i Helsingborg. Men vad tusan – hon får förstås berätta själv vad som hände sedan! I give you: Tjugoettåringen – Ida Bergman – the survivor! (Med mina irriterande avbrott här och där. Men det ska vara precis så; mammor avbryter och är irriterande.)


 

”För ett år sedan gav jag mig ut på mitt livs resa. Jag menar inte bildligt eller själsligt, utan en faktisk resa med flygbiljett, tungt handbagage och portionspack med tvättmedel. Så här var det …

ida_barcelona

Jag är den blonda på första raden, strax ovanför N:et.

I augusti 2014 åkte jag och tio andra basketfrälsta svenskar till Spanien för att tillsammans med 100 andra internationella basketungdomar volontärarbeta under det största som finns: basket-VM. Min packning bestod inte bara av solkräm, tunna t-shirtar och ett spansk-svenskt lexikon, utan också av övningsböcker i linjär algebra, svarta jeans och blossande ångest. Direkt efter VM-finalen, skulle jag nämligen åka tillbaka till ingenjörsstudierna på LTH i Lund och katakomberna i E-husets källare.

Jag njöt av volontärsresan, trots att kosten till stor del bestod av vitt bröd, mat indränkt i tomatsås och tunga pommes frites. (Eftersom min fästman är spanjor, kan jag bestämt hävda att maten vi bjöds på var undermålig på alla sätt. Spansk, vällagad mat på bra råvaror är det bästa som finns i matväg.) Vi fick se världens bästa basketspelare in action och skröt hejvilt om upplevelserna genom sociala medier. Tyvärr kan jag inte visa upp några bilder från matcherna; jag tog nämligen inte en enda bild på spelarna, trots att jag flera gången både fick chans och tillåtelse att göra det. Vissa saker behöver man helt enkelt inte skryta om, det är själva upplevelsen som betyder något.”

ida_boll

Inte en basketspelare så långt ögat når.

Jag – mamma Lotten – avbryter lite med att stånka över att avkomman trots indoktrinering och upppfostran tror att man kan uppleva saker utan att dokumentera allt noggrant. Förlåt, fortsätt nu Ida:

”Nåväl. Trots att jag njöt av resan, låg det hela tiden en molande sorgsenhet över mig. Snart skulle vi åka hem till Sverige och skolan skulle sätta igång.

Min spanjorfästman hade till hösten 2014 fått både jobb och spelarkontrakt i Eskilstuna, så jag skulle inte bara återvända till programmeringsstugor och hopplösa matematikprofessorer i Lund, utan dessutom till en liten bubbla av ensamhet. Jag skulle återvända till en tillvaro där jag försökte räkna ut hur långt i utbildningen jag skulle komma utan att klara en enda programmeringskurs, och där unga, osäkra män flyttade på sig när jag satte mig bredvid dem.

Jag längtade efter det där som min storebror och min pappa hade berättat om: om att inte kunna slita sig från universitetsområdet trots att dagen är slut, att ta på sig tunga uppdrag trots tidsbrist för att det är så förbannat kul, och att virka vänskapsband som räcker livet ut.

Inget av det där kände jag.

Prick 17:01 efter dagen sista föreläsning placerade jag rumpan på cykelsadeln och cyklade hem så fort jag kunde, jag var på prick två fester under hela året och gick hem strax efter halv elva båda gångerna, och jag tillbringade prick hela helgerna i baskethallen om jag kunde. Jag trivdes i Eoshallen, men inte i datorsalen eller på studentpuben.”

Ursäkta. Lotten här. Nu måste jag avbryta igen. Slabb och stök och sena onsdagskvällar på pub är ju und… Förlåt, ordet är ju inte mitt:

”Hursomhelst, vi tar oss tillbaka till resan. Bland dessa volontärmänniskor trivdes jag — jag engagerade mig i diskussionsgrupper för coacher under kvällarna, spelade mig till semifinal i en 3×3-turnering och ställde mig framför alla hundra volontärer och höll både tal och presentationer. Än idag hyser jag otroligt starka känslor för ett dussin av dessa 100 volontärer, och jag kan ärligt säga att några av dem är lika viktiga för mig som några av mina vänner som jag känt i ett decennium. Så här skulle det kännas att leva! SÅ HÄR känns det att leva!  En dag, någonstans i Barcelona, insåg jag, varken plötsligt eller tvärt, att den här resan var bland det bästa som hänt mig.

Vilken förbryllande känsla.

Den kvällen ringde jag min ömma moder för dyra utomlandssamtalspengar och grät. Jag förklarade att jag hade bestämt mig för att hoppa av plugget i Lund — eller begära studieavbrott som det egentligen heter — och flytta tillbaka till Eskilstuna tillsvidare. Jag skämdes för beslutet. Att lämna fantastiska Lund och underbara basketklubben Eos och åka tillbaka till Eskilstuna och börja om på ruta noll.”

Lotten här igen. Sorry. Jag frågade Ida lite oroligt nu vad jag svarade i telefonen, för att som t.ex. mina föräldrar säga att det är för dyrt att prata i telefon från utlandet kan jag väl inte ha sagt? (Under mitt high school-år i USA ringde jag hem en gång – på julafton.) Men sa jag något vettigt till Ida?

”Du sa något i stil med att det skulle kännas dåligt en tid framöver, men att alla i min närhet tyckte att jag gjorde rätt och att det var rätt beslut och att ingen i Eos skulle bli arg på mig och att det var jobbigare för mig än för omgivningen. Vilket ju var sant!

Men själv svor jag bara åt mig själv, där jag var i Spanien: Själviska himla bortskämda prestationsprinsessa!, tänkte jag om mig, jag är så mesig och vek och dålig och fan och hans moster! Jag låg alltså i en trång och spansk och knakande våningsäng och grät över att jag hade bestämt mig för att börja leva.”

idatummeupp

Ida och volontärlivet.

Förlåt, nu avbryter mamma Lotten igen. Ungefär i den här vevan var jag i Lund och när Ida väl hade beslutat sig för att hoppa av Lundastudierna, släppte jag allt jag hade för händer och glömde i villervallan att ta hem hennes prylar eller fundera på hur storebrorsan skulle klara sig. (Alldeles utmärkt, skulle det visa sig.) Åter till Ida:

”Åter i Sverige och åter i Lund. Jag rafsade ihop skor, plastdjur (jag är en hängiven Schleich-samlare) och hörlurar och sade upp mina coach- och matchstatistikuppdrag i Eos. Sade hejdå till mina vänner i klubben, kramade min älskade lundastorebror hejdå på en regnig tågplattform och åkte tåg i 4 timmar och 26 minuter.

I Eskilstuna möttes jag av övriga syskon, en just då skäggig spanjor och mina föräldrar.”

Skärmavbild 2015-08-26 kl. 23.22.05

”Här stod jag, i cementstaden jag vuxit upp i, och var tillbaka på ruta noll. Eventuellt ruta minus ett. Jag hade varken en utbildning att gå till, ett jobb att gå till eller en egen bostad att gå hem till. Jag var återigen arton år och hade just tagit studenten och bodde hemma hos mamma och pappa. Jag hade backat två år och den enda skillnaden var att jag som tjugoåring hade hittat mitt livs kärlek och att jag visste att det är skillnad på Java och java (men vad det är för skillnad kan jag inte för mitt liv förklara).

Så såg livet ut i prick tre veckor: -lös på de flesta sätt. Men, så kom den berömda vändningen. Plötsligt slutade motvinden att trassla mitt hår till tovor, och förvandlade sig till en lätt, medföljande höstbris. Det kändes som i Tranströmers C-dur.

I oktober fick jag ett jobberbjudande.

Och så ett till.

Och ett till.

Och så ett annat jobb — ett skribentjobb som blev ett redaktörsjobb — och plötsligt var det april och jag hade en två TRE deltidsjobb. En månad senare fick jag fast halvtidsanställning som receptionist, jag arbetade för Svenska Basketbollförbundet med en hel rad projekt och jag hade dessutom sökt en spännande treårig distansutbildning och som grädde på moset, tillsammans med min spanjor fått erbjudande om hyreslägenhet ett stenkast från tågstationen.”

Skärmavbild 2015-08-26 kl. 23.22.38

Förlåt, nu måste jag snyta mig. Fortsätt, Ida!

”I augusti förra året var jag olycklig och ångerfull över mitt vägval i livet. Jag var uppriktigt sagt ledsen, sådär ledsen så att man känner sig förkrympt och oviktig.

I september förra året var jag lycklig över att äntligen ha hittat rätt umgängeskrets och jag fattade ett beslut som skapade en stor storm i mitt ganska välfungerande liv, och tittade avundsjukt på alla runt omkring mig som hade hittat precis rätt i livet.

I oktober förra året var jag arbetslös, studielös, egen-bostadslös och till knäna doppad i helvetesjävlaskit. Jag var precis i den situation man inte vill vara när man är tjugo år gammal.

Ett drygt halvår senare satt jag på anställning, bostadskontrakt och förväntan.”

brannboll_bergman

En nytagen familjebrännbollsbild får illustrera idyllen.

”Nästa vecka börjar jag plugga på heltid, samtidigt som jag fortsätter min halvtidstjänst som receptionist. Jag engagerar mig inom basketen, skriver på bloggar och webbmagasin, bor i en vitmålad tvåa tillsammans med min spanjor (som fått en ettårig lärartjänst), har en välfungerande cykel, ett litet sparkonto och vänner över hela världen. Nu ska jag bara hitta självförtroendet, sedan tror jag att jag på riktigt kan säga att allt har löst sig.

På nio månader kan man vända upp och ner på sitt liv — utan att behöva bli med barn. Och det hela började med mitt livs resa, som kanske, trots allt, var en själslig resa förklädd i solkräm, tunn t-shirt och ett lexikon under armen.”

Tack Ida! 

{ 41 kommentarer }

Lurch i Familjen Addams

av Lotten Bergman den 25 augusti 2015

Familjen Adams” var från början en tecknad serie av Charles Addams, men den enda variant som jag har tittat på är den svart-vita tv-serien som sändes i USA 1964–66.

Fester_lurch_1966

Den här, med Chaplins pojke (Jackie Coogan) som Onkel Fester och den där långe som Lurch.

Den som liksom jag är lite nostalgiskt lagd, kommer att gilla introt här:

Hur jag såg Familjen Addams har jag ingen aning om eftersom den började sändas när jag var för liten och mamma och pappa för den delen inte ens ägde en tv då. (Bevisminne: vi gick hem till en granne på Vildanden i Lund för att titta på månlandningen 1969. Jag somnade.) Men den gick väl kanske i repris på 1970-talet?

Ted Cassidy (1932–79), som spelade betjänten Lurch, var 206 cm lång och (förstås) basketspelare. Men han var så mycket mer, och det måste jag ju lista här eftersom man istället för kungalängder och den nu kraschande börsen i Kina kan fylla hjärnan av komplett onödig information. Den långe Lurch var nämligen ett geni!

  • Han började tredje klass när han var sex år och gick i alltså i åttan när han var elva (och då 185 cm lång).
  • Han hade en sagolik röst, och kunde även sjunga och spela flera instrument (även om han inte spelar cembalon i Familjen Addams på riktigt).
  • När han spelade collegebasket snittade han 17 poäng och 10 returer (vilket är bra).
Ted_Cassidy1

Lurch i 17-årsåldern.

Försök att ignorera de fullständigt hysteriska, pålagda skratten och kolla nu när Lurch lär sig att dansa:

Denna dans spred sig som en löpeld (dåtida uttryck för det nutida ”Youtube-succé”) och vips, skapades ”The Lurch”, som Ted gärna visade upp i alla amerikanska musikprogram. Han verkar inte alls ha varit ledsen för att han faktiskt (med mina mått mätt) utnyttjades,  utan tyckte om att ”ha kul”.

– Vilken roll vill du bli ihågkommen för? undrade en intervjuare.
– Jag vill inte bli ihågkommen för något! svarade Ted.

Förutom rollkaraktären Lurch och den där dansen, gjorde Ted Cassidy röster till hur många tv-serier (bl.a. speakerrösten och morranden i Hulken) och reklamsnuttar (med Wilt Chamberlain!) som helst. Och så fick han jobba med Boris Karloff och agera mot Paul Newman!

ted-cassidy_butch cassidy

Här knäar Paul Newman stackars Ted Cassidy i skrevet i Butch Cassidy (!) & the Sundance Kid.

lurch_1940t

Se där, han påminner ju lite om allas vår Dolph Lundgren.

Ted Cassidy dog efter en relativt enkel hjärtoperation som följdes av komplikationer, men jobbade in i det sista. Bland annat med en totalt och komplett icke-charmig reunionversion av Familjen Addams från 1977. (Titta inte.)

Men den här är finfin – den ska ni njuta av:

Sensmoral: det är bra att vara basketspelare.

(I förra inlägget skrev jag om ett illa skött hotell; i kommentatorsbåset diskuterades därför fiskbullar. Om jag nu skriver om en sedan länge död skådespelare kommer kommentatorsbåset förmodligen att diskutera skosnören.)

{ 66 kommentarer }

Ett synnerligen oturligt hotell: Scandic Ariadne

augusti 23, 2015

Jag har ju skrutit härs och tvärs om hur jag var en bland nästan 2 000 andra inbjudna till Sveriges Radios 90-årsfirande. Seminarier om framtiden (där vi ombads att inte skvallra för konkurrenterna, så ni får inte veta att man ska satsa hårt på sociala medier och att vara ute bland folk så mycket som […]

Läs hela alltet →

Att läsa Ikea-katalogen och Språktidningen på en gång

augusti 21, 2015

Jag fick liksom halva Sverige Ikeakatalogen i brevlådan häromdagen. Den försvann omedelbart eftersom familjemedlemmarna är vansinnigt trötta på mitt årliga, relativt monotona och enkelriktade samt faktiskt på alla fronter tröttande prat om särskrivning och andra … skrivexperiment. Alla på Facebook påtalade det ”olämpliga” i att kniven var i fokus på allra första uppslaget. Well. Harrkl. Det är ju […]

Läs hela alltet →

Tekniska museet i Stockholm

augusti 18, 2015

Jag och Tolvåringen ska minsann göra det till en finfin tradition att dagarna före skolstart gå på museer; det var så få besökare där idag att vi ett tag trodde att vi var de enda överlevande. Men hur bra är det egentligen, Tekniska museet i Stockholm? Vart vi än i museet vände oss, såg det […]

Läs hela alltet →

Lite förlamad

augusti 16, 2015

Vi bor ju inte i storstan utan lite mer som liksom halvt om halvt på landet. Man kan cykla till centrum på tio minuter och hitta en bäverdamm på blott några minuters avstånd samt ta sig till till T-centralen i Stockholm på 59 minuter och det är faktiskt perfekt på alla sätt och vis. (Detta tog […]

Läs hela alltet →

Lotten rynkar pannan

augusti 14, 2015

Sicken konstig dag det blev – jag fann mig tvungen att ”tillrättavisa” inte färre än fem personer. Döm själva; har jag förvandlats till en konfliktsökande surtant eller hade jag rätt? 1. Jag cyklade på en väg och i en mötande bil valde en person att öppna fönstret och slänga ut tre plastförpackningar. Som om vägen […]

Läs hela alltet →

Domedags-Lotten

augusti 12, 2015

Här springer man omkring och hurrar och tjoar över sommaren och lifvet samt barnen och basketbollarna, och så slår det mig plötsligt att jag faktiskt måste vara dum i huvudet, naiv och oseriös. Jag har ju ont i foten, sommaren är snart slut, de spränger handgranater i Malmö, två personer blev halshuggna på Ikea, alla […]

Läs hela alltet →