Monty Python Live (mostly)

av Lotten Bergman den 21 juli 2014

Igår var jag på en happening.

biorio

Biohappening!

Happeningar är inte alltid av hög kvalitet utan ibland bara lite underligt konstiga. Ibland är de imponerande för att happeningskaparen är kompetent, ibland är happeningar bara en enda stor gäspning. Men en sak vet jag: jag gillar dem – även när de är lite dåliga och heter t.ex. John Cleese.

Men nu är frågan vad de hade för avsikt, gubbarna i Monty Python, som

  • under sommaren levererade fem liveföreställningar i London – med många tv-klipp från förr
  • gjorde den sjätte föreställningen direktsänd till massa biografer över hela världen
  • säger att de aldrig mer ska jobba ihop.

Vad det ett spektakel för att John Cleese ska kunna betala underhåll till sina exfruar? Var det kanske bara ett storslaget hejdå för att de verkligen gillar att stå på scen men inser sina begränsningar nu när de inte ens under pistolhot kan göra sina silly walks utan att gå sönder? Gjorde de allt för vår skull – alltså publiken? Eller vänta … jag struntar i deras avsikt!

dansare

Sillywalks-vikarier.

Men nu gick jag händelserna i förväg.

Först beställde jag min biljett redan i april, vilket ju bara det är konstigt när man som jag helst inte planerar något i förväg. Sedan dök en gammal NE-kollega upp och erbjöd både sällskap och sängplats endast ett stenkast från bion. Och slutligen infann vi oss till föreställningen, där vi välkomnades av en man som berättade att det skulle bli varmt, att bion bara hade en fungerande toa och att vi gärna fick köpa vin och öl i pausen (hurra, paus på bio!).

meddelandemannen

– Men pga. utskänkningsmyndigheten får ni inte dricka alkoholen här inne i salongen och heller inte ute på gatan utan bara på den 4×5 kvadratmeter stora avsatsen precis vid entrén, sa mannen till de 300 törstiga i salongen.

Och så började det!

nedrakning

Med en 30 minuter lång nedräkning. Efter åtta minuter kom jag mig för att fotografera det absurda.

Under den halvtimmeslånga väntan satt vi alltså där i biosalongen och kunde inte annat. Jag vet inte hur det var menat, men om vi hade suttit på ett trevligt torg med storbildsskärm eller på något annat ställe där man skulle kunna sitta och småprata, sippa på en ljummen champagne eller titta på förbipasserande hade det säkert varit toppentrevligt. Små dokumentära snuttar dök upp var femte minut och vi fick se Eric Idle förtjust skratta åt sitt manus och unga dansare öva på att gå riktigt silly.

python_skratt

Palin, Idle och Cleese i fnittertagen.

Men så började det! På riktigt!

(Fotboll igen? Japp. Vissa saker kan man se på för få gånger.)

Vi fick se 100 meter för dem utan något lokalsinne alls, maraton för inkontinenta och många andra gamla sketcher som många i publiken kunde utantill. Detta varvades med direktsända sånger och replikskiften på scenen i London, där de mest kända numren också framfördes sådär som vi är vana att se dem. Allt var textat på engelska, vilket gjorde att vi omedelbart kunde se när de improviserade eller bara tappade repliker.

hela montyganget

Den sedan 1989 döde Graham Chapman (med pipa) inspirerade gänget till den alternativa titeln ”one down, five to go”.

Terry Jones (längst ner till vänster på bilden ovan) spelade som vanligt brittiska underklasskvinnor med bravur och skrikig röst, medan Terry Gilliam agerade som en riktig skådespelare och dessutom skuttade omkring som en glad hundvalp när han inte hängde från taket, kräktes eller pruttade. (Vilket jag är på tok för fin i kanten för att skratta åt.)

gilliamhanging

Terry Gilliam före och efter ett välriktat gevärsskott från John Cleese.

idlebruce

Eric Idle, som en av ungefär 15 australiensiska män som alla hette Bruce.

papegojsketchen

– This is an ex-parrot!

Ett bestående intryck är tyvärr den ganska tragiska figur som är John Cleese. Han ser osunt plufsig ut, hans röst är ansträngd, ögonen små och trötta och han rör sig inte alls smidigt. Jo, jag förstår att han är gammal, men de är alla födda mellan 1939 och 1943. När han och Michael Palin drog av papegojsketchen, hittade Cleese på repliker som var väldigt svåra att förstå, medan Palin var den redigare och tydligare i sammanhanget. När de hade fnittrat åt förlorade repliker och trasslat in sig i resonemang som inte riktigt hade med den döda fågeln att göra, vände sig Palin till oss och sa med ett snett leende:

– Oh dear. I don’t this this is going to get good reviews.

Eric Idle var pigg och glad och han och Michel Palin var igår de två som jag njöt mest av. Mike Meyers och Eddie Izzard dök upp som överraskningar, dansarna var såpass avklädda att vi såg allt och lite till – även Pythongrabbarna var ibland så avklädda att Madonna hade stått sig slätt.

Monty_drag

Michael Palin och Eric Idle, till synes bekväma i situationen.

Vissa skämt är så gubbigt trista att man häpnar och funderar över vilka rådgivare gubbarna har haft, annat är fräscht och roligt och nypåhittat medan åter annat är gammalt och dammigt och alldeles, alldeles underbart.

Om någon av er till äventyrs ska se föreställningen (förstås inspelad eftersom de inte framträder tillsammans igen någonsin), ha då överseende med sådant som har åldrats utan något som helst behag. Och lägg för guds skull inte märke till de ergonomiskt fotriktiga skorna som gubbarna har på fötterna och som inte alls passar med någon av karaktärerna.

Men skratta mycket!

sopnedkast

Själv roade jag mig storligen genom att nu på morgonkvisten spegla mig i en sopnedkastlucka – humor på hög Monty Python-nivå.

{ 23 kommentarer }

Allegori, kanske?

av Lotten Bergman den 18 juli 2014

Här borde jag egentligen skriva om förfärligheters förfärligheter, men inte nödvändigtvis om krigen i Mellanöstern eller flygplanskraschen i Ukraina utan kanske om kriget i Kongo-Kinshasa – det finns så mycket som inte får spaltutrymme och som är så vidrigt … men istället väljer jag naturligtvis att fokusera på mig själv.

Jag klev igår morse ut i trädgården och konstaterade att det var

  1. vackert väder
  2. väldigt vad buskarna vid entrén hade vuxit sig stora.

Ett gullregn har under flera år sått sin säd så vilt att hela bygden har fått skott och brännässlorna trivs i skuggan såpass att de har vuxit sig manshöga. En rosbuske (en illvillig rosplanterare har smugit omkring och begått dumheter) har exploderat av pur blomglädje och slängt ut trevare bortåt den sköra klematisen.

Och detta har alltså pågått i flera år utan att jag har sett något.

Jag samlade ihop sekatör, häcksax, hammare och spik … nej, spade och skovel … och satte små galonvantar på händerna och skred till brännässleverket. Någon kom och gav mig saft, en snodd till håret, solskyddsfaktor på axlarna, en svettig ostmacka och uppmuntrande hejarop. Hej, vad det gick! Gullregnsinkräktare for all världens väg, klematisen bäddades in i bomull och rosen snaggades brutalt och bands fast i skamvrån med en analogantik antennsladd.

Tre timmar senare tittade jag nöjt på en valborgsmässestor rishög – minerad med brännässlor – och ropade på barnen.

– Komsi, komsi! Flytta högen till flaket! Ta träskor på fötterna och skyddshandskar på händerna och akta er för … aaaaj. AJ! AHAAAAJ!

Och där klev jag på den illvilligaste av rostaggskolonier. Inte nog med att de var vassa, de var även många och spänstigt unga samt försedda med hullingar. Hade jag inte skor på mig? skriker vän av ordning och intelligens samt förutseende. Pfaaah! Har Bruce Willis kanske skyddsväst?

– Komsi, komsi! Pincett och nål, skalpeller har jag glömt att köpa. Häll i spriten … nej tack, på foten! Attack!

moarotar

Fjortonåringen tog på sig mina läsglasögon och karvade fram ett konstnärligt hål.

julianrotar

Spanjoren i huset tog sig an uppgiften med ett idrottsproffsigt fokus.

hammarepang

Sextonåringen tog uppgiften på stort allvar, men föreslog efter en halvtimmes operation en benkross för att distrahera smärtpunkten.

Från Facebook kom då ett oväntat förslag på lösning: gör en liten pasta av bakpulver och vatten och smeta på och vänta så draaaaaaaar bakpulvret ut stickan.

lottens_bakpulver

Om inte annat kan man ju med denna lösning posera för intressanta foton.

Orienteraren, tillika min djefla man, har under hela processen tittat på och skakat på huvudet åt stolleproven. Han går ju omkring med en halv skog i underbenen och brukar få svara på frågor om det möjligtvis är så att hans fru har långa naglar, så långa rivmärken som han har på halsen.

– Vänta ut stickan. Antingen kommer den ut, eller så vandrar den till nya jaktmarker. Det är livet. Kom, nu sticker vi och badar!

{ 67 kommentarer }

Ordlära och matematik

juli 15, 2014

Jag går ju omkring i min lilla bubbla av lycka och tror att jag frälser världen på alla de sätt – särskilt de fem barnen, som ju förstås har fått den bästa av barndomar och en allmänbildning som spretar såpass att den kan förvirra vem som helst. Idag ska jag berätta om Fjortonåringen, vår lilla (1,77 […]

Read the full article →

Ett hostel i Norrköping, ett radioprat i Kalmar och en resa till Öland

juli 12, 2014

Hostel är ju ett kul ord – från 1200-talet faktiskt. Gammelfranskans ord för värdshus eller ett ställe att övernatta på, bara. (Ordet hospital har samma gamla medeltidsursprung som hostel, men man kan vara diagnosfri när man idag ligger på hostel.) På 1500-talet försvann hostel ur de flesta länders ordförråd, för att 1808 väckas till liv […]

Read the full article →

Vädret, alltså!

juli 9, 2014

Sällan har vi här i huset tyckt så olika om något. Jag går ner i den svala källaren och drar upp saker som ska sorteras eller slängas eller lagas eller bara omplaceras och så går jag omkring på gräsmattan och hummar och mumlar i bikini och trivs som smör i solsken. Under tiden: Sjuttonåringen ligger […]

Read the full article →

”Most experienced” … eller bara gammal …

juli 7, 2014

Nu är vi hemma i Sverige igen efter basketturneringen i Spanien – med vår fina andrapris-buckla. Vi förlorade finalen med blott fem poäng mot ett amerikanskt collegelag och kan egentligen inte alls vara missnöjda. Vilket påminner mig om när pappa var på en pingisturnering och vinnaren på Björn Borgskt manér höjde bucklan i luften, men […]

Read the full article →

När jag skulle köpa en fickkniv i Spanien

juli 4, 2014

Jag har blivit av med min förtjusande fickkniv som jag har haft sedan tågluffarna på 1980-talet. Det var naturligtvis en flygplatskontrollant som avslöjade mitt slarv, när jag hade placerat kniven i handbagaget. – Aha! sa kontrollanten och drog upp kniven som satt ihop med en domarvissla i ett snöre. – Neeeeeej! sa jag med klump i […]

Read the full article →

På besök i Barcelona

juli 2, 2014

– Och här i den här korsningen blev blablabludderiplutt den 7 juni 1926 påkörd av en spårvagn så illa att han tre dagar senare avled, sa den inspelade guiderösten i mina små hörlurar på turistbussen. Tjugoåringen som satt bredvid mig, ville inte ha guiden i öronen utan uppleva allt med bara sina ögon. Jag förstod […]

Read the full article →

Ryssarna på besök i Spanien

juli 1, 2014

Nu ska jag berätta om (räkna, räkna) elva ryssar som förgyller vår tillvaro här i Spanien. Det handlar inte om fördomar eller hets mot en förbaskat stor folkgrupp, utan är bara en beskrivning av faktiska händelser. Man kan förvisso här i turistklustret klumpa ihop många andra människokategorier – plötsligt dök t.ex. ett gäng 70–80-åriga spanjorer upp. […]

Read the full article →

Basketmatcher i Spanien

juni 29, 2014

För nytillkomna läsare — här är jag i Spanien och spelar basket! Men vi började redan igår med att sakta vandra mot baskethallen. Det är en trevlig promenad i värmen – klippetiklopp låter det av tofflorna som idrottsmän vill ha när hälar och tår ömmar och blöder. Dock måste vi passera ett enormt sunkhotell med skrikande […]

Read the full article →